Replay av Ken Grimwood

En bok om tidsresor

Tänk om du kunde leva om ditt liv? Inte bara en dag i ditt liv, tänk om du dog då du är 43 och vaknar upp som 17 år. Vilka val skulle du göra annorlunda?

Handling
Exakt det händer till Jeff, en 43-årig journalist. En dag dör han på sitt kontor i en hjärtinfarkt och vaknar som en 17-årig grabb. Och detta händer flera gånger, han provar leva om sitt liv flera gånger, han startar en karriär som en författare, som en rik man som satsade klokt i aktier, som en underground-konstnär… Väldigt standard-Groundhog Day-berättelse (innan Groundhog Day var en grej), men denna berättelse har en twist: Han träffar en annan person som också har levt flera liv.

Om boken

Det att han träffade på en annan person som har levt flera liv gjorde mig oerhört intresserad: Hur var det möjligt att bara somliga kunde göra så? Och tänk om det var så att dessa två annars inte levde samma liv i samma universum? Tänk om hans liv levdes parallellt med alla andra som också levde ett liv i replay, men detta var den enda gången hans liv och den andra personens liv korsades?! Ett fönster av möjligheter!

Synd bara att denna bit kommer halvvägs in i boken. Det är lite trist, för det skulle ha kunnat göra berättelsen mycket mera intressant om denna aspekt hade utvecklats mer!

Det jag gillar ännu mera var hur boken faktiskt dök in i temat ”tänk om du kunde spela om ditt liv flera gånger?”. Folk som läser detta kanske med detsamma tänker:
”Ja, JAG skulle ha gjort mitt liv så mycket bättre, jag hade satsat mera på mina studier, hade tackat nej till det och det jobbet, sagt åt han/hon att dra dit pepparn växer.”
Exakt det gör Jeff till först, men vet ni vad: Det har ingen betydelse. För då han blir 43 år gammal dör han ändå och vaknar igen.

Detta går hand-i-hand med tanken om återfödelse, speciellt hur den ser ut inom hinduism och buddhism. En del personer tror att det skulle ju vara ett trevligt sätt att se på världen: Du föds igen, alltså får du vara ett barn igen, du får bli förälskad för första gången igen, du får en till chans! Men enligt buddhisterna så är livet bara en plåga: Du kommer att bli gammal och ranglig, din kropp kommer att gå sönder, du kommer att få uppleva hur du förlorar alla vänner en efter en, du kommer att plågas oerhört av sjukdomar och ångest, tills du slutligen dör….. Och allt som du har byggt upp under en livstid försvinner.
Och efter det så måste du göra om allt: Lära dig gå och stå, gå igenom puberteten, finna mening med ditt liv, bli sårad flera gånger, behöva ha att göra med dumma människor och slutligen igen, bli sjuk, se dina vänner försvinna, se dina föräldrar dö, bli sjuk och dö.
Och sen göra om allt igen….
Man kan säkert tro att jag drar detta ur hatten, men faktiskt inte: Detta diskuteras i boken!
Hur Jeffs liv slutligen blir en ändlös cykel av lidande, där ingenting ändå har någon betydelse i slutändan, för han dör ändå och måste göra om allt!
Vid ett skede i boken träffar han på en tredje ”Replayer”, men denna person är en seriemördare. Som spenderar alla sina livstider på att öva in det perfekta seriemordet. Det ges ingen klar orsak varför han alltid gör det, men min egna teori är att han har gjort allt detta så många gånger, miljontals år, att han har tappat förståndet.
”Helvetet är upprepningar”, har jag hört.

Betyg
Jag gillade den! Det var en intressant bok som hade mera än bara en enkel gimmick för att berätta en historia om meningen med livet, kärlek och annat trevligt!
Blir inte livet mera värdefullt om vi vet att vi bara har ett?

Annonser

The Vanishment av Jonathan Aycliffe

En spökhistoria

Jag hittade denna bok i en loppislåda för 50 cent. Den var värd sitt pris, inte för att den var dålig. Jag fick en ganska bra deal för 50 cent.

Handling
Peter och Sarah har hyrt en sommarstuga ute vid kusten i Cornwall. Det är ett gammalt viktorianskt hus, som byborna påstår att är hemsökt. Och när de har bott där några dagar har Sarah en konstig känsla, hon gillar inte huset
och ni kan säkert gissa vart detta bär? En natt så försvinner Sarah spårlöst och Peter börjar leta efter henne. Polisen har inga ledtrådar, vänner och familj har inte hört något från henne, byborna har inte heller sett henne.
Det visar sig att det där huset som alla i byn trodde att var hemsökt faktiskt var hemsökt. Och huset påverkar Peter!

Om boken
Så vi har våra klassiska brittiska skräcktroper: Hemsökt hus med hemlighet i en liten by vid kusten, mörka korridorer och stearinljus, dimma, lite folktro och kristen symbolik, en ensam protagonist som blir galen ju längre berättelsen fortsätter.

Vad jag inte begriper är varför boken heter ”The Vanishment”? Eller snarare, jag förstår varför den heter det, det var ett försvinnande. Men kan man inte komma på en bättre titel? Det är som om jag skrev en likadan bok på svenska och döpte den till ”Försvinnandet”.
The Haunting of Petherick House skulle kanske verka för generiskt, men åtminstone rullar det bättre av tungan än The Vanishment!

Betyg
Jag gillade den faktiskt. Det var en mysig liten spökhistoria med alla de ingredienser som man vill ha i en sån berättelse.

Signets Ten Great Works of Philosophy

Ärligt talat minns jag inte ens längre varför jag fick för mig att jag skulle beställa och läsa denna bok. Visst försöker jag läsa så brett som möjligt, ta in kunskap från olika källor, bekanta mig med nya genrer och få nya idéer.
Och jag var väldigt intresserad av filosofi i gymnasiet. Skrev det i studenten och fick…. Ganska skit i det, men ändå, jag var intresserad av ämnet. Hade en väldigt bra lärare i ämnet som förutom att han nog kunde prata om filosoferna och deras idéer, så kunde han också svara på frågan ”Varför ska vi lära oss om filosofi?”.

Han brukade ge oss en uppgift i varje kurs att vi ska ta ett populärkulturellt medium, som en film, bok, musikstycke eller något annat. Analysera det, och därefter kunna berätta om en filosofisk idé som dyker upp. Calvin and Hobbes-stripparna t.ex har många delar som handlar om filosofi, där de tar upp filosofiska frågor. (Visste ni att deras namn för övrigt kommer från filosoferna John Calvin och Thomas Hobbes?)
Syftet med denna uppgift var göra oss uppmärksamma på det faktumet att filosofi finns överallt! Från hur vårt samhälle ser ut, till hur vi resonerar kring saker, till våra tankar om rätt och fel, till våra tankar om oss själva!

Jag älskade filosofi, delvis för att det behandlade frågor som jag själv grubblade på i tonåren. Finns det något sådant som objektiv godhet? Har livet ens en mening eller är vi bara en samling biomekaniska maskiner som är inställda på att knulla och sen dö?
Finns det kärlek eller är det bara kemi? (Den tanken uttryckte jag flera gånger under våra filosofilektioner…. Till romantikernas fördärv!)
I vilket fall som helst så föll filosofi i glömska under min tid vid ÅA. Jag har på senare år kommit fram till att akademin var hemsk för mitt läsande. Hur skulle jag ha ork att sätta mig ner och läsa, då jag redan hade spenderat en dag på att studera? Det var faktiskt en av orsakerna till att jag valde att studera ett så praktiskt yrke som kock: Efter att ha arbetat fysiskt en dag så orkar jag bättre med att lägga mig ner.
Och jag vet inte varför jag plockade fram filosofi-sidan hos mig igen. Kanske det var för att jag gjorde min läsutmaning och gillade att läsa icke-fiktion? Det är väldigt givande, välj ett ämne som ni vill fördjupa er i och läs en bok om det! Om det är historia, konst, biologi, filosofi, fysik, religion….

Så på basen av det så beställde jag efter en rad filosofiböcker som nu finns i min bokhylla:

  • Ethics av Benedict Spinoza.
  • The essential philosophical works av David Hume
  • Purity of Heart is to will one thing av Sören Kierkegaard
  • The Myth of Sisyphus av Albert Camus
  • The Essential works of Plato
  • Det kommunistiska manifestet av Karl Marx (om det räknas)
  • The Social Contract av Jean-Jacques Rosseau
  • Great Dialogues of Plato
    Och slutligen dagens bok
  • Ten great works of Philosophy

Innehåll

Denna bok innehåller, som titeln antyder, tio betydande verk för filosofins utveckling. Före varje verk så finns ett litet förord av Robert Paul Wolff som har sammanställt denna bok. I det förordet berättar han kort om filosofen bakom verket, vad dennes allmänna filosofi var och hur dennes filosofi kom att påverka senare filosofer.
Denna bit gillade jag väldigt mycket, det underlättade mycket. Som exempel kan jag nämna Immanuel Kants Prolegomena to Any Future Metaphysics, vilket var hans sätt att tydligare redogöra för sina tankar han hade haft i andra verk. Det nämns i förordet. Det nämns också hur han står sig jämfört med David Hume (vars verk också finns här), eftersom Immanuel Kant attackerar några av Humes funderingar.

Ni märker att jag inte pratar särskilt mycket om vad jag lärde mig från dessa tio verk. Det är för att många gånger kommer jag inte ihåg något specifikt. Jag borde helt enkelt läsa om allt igen en annan gång för att påminnas.

Jag älskar i övrigt hur brett över spektrumet hela boken vandrar. Vi har Platon, Aristoteles, Thomas av Aquino, Anselm av Canterbury, René Descartes, David Hume, Immanuel Kant, John Stuart Mill och William James. Grekisk/romersk filosofi, medeltida kristen filosofi, upplysningsfilosofi, modern filosofi….
Dock så saknar jag Sören Kierkegaard. Bara för att hans verk har jag förstått att var väldigt betydande för existentialism, vilket är en väldigt populär filosofi.

Betyg

Jag rekommenderar boken till dig om du funderar på att bekanta dig med filosofi, men vill inte börja med Heidegger, Camus, Sartre eller Nietzche.

King Arthur and his Knights of the Round Table av Roger Lacelyn Green

En bok med snyggt omslag

När jag satte hit denna punkt på min utmaning så tänkte jag mig helt enkelt en bok som har ett omslag som skulle se snyggt ut på en vägg.
Och jag tycker detta omslag ser snyggt ut. Med alla färger, och löven som faller kring svärdet i stenen.

Handling
Den är uppdelad i fyra delar: Den första delen handlar om kung Arthur, hans barndom och uppväxt, hur han blev kung, hur han fick excalibur. Den andra delen handlar om hans riddare, hur de kom till hans tjänst och vad för olika äventyr de hade.
Den tredje handlar om sökandet efter den helige Graal. Och den sista delen handlar om hur det runda bordet slutligen klyvs, hur de flesta riddarna dör i ett inbördeskrig och hur Arthur själv ligger för döden.

Om boken

Mycket av boken är inspirerad av Le Morte d’Arthur av Thomas Mallory. Den är mycket tjockare och har flera mycket mindre äventyr. Jag föreställer mig att det som herr Green försökte göra var att skriva en mera sammanhängande version av Arthur-legenden, för kidsen.

Den andra delen om kung Arthurs riddare är väldigt förutsägbar. Nästan alla riddares äventyr följer samma format:
Riddare (namn) får ett uppdrag. Antingen av Arthur själv eller så är de bara ute i fältet då de får syn på något och väljer att agera på det. De träffar någon dam längsmed vägen, som de kan… *harkel* erövra om de gör något uppdrag där. Ibland lyckas de med uppdraget, men gör fortfarande sådana misstag att de inte kan vinna damens hjärta, eller så går allt bra.

Det jag gillade med denna bok var hur den inte heller försökte vara historiskt korrekt. Och det är något jag avskyr ibland om jag stöter på filmer som hanterar Arthur-legenden: Arthur är en saga med drakar, magi och svärd. Försök inte göra det historiskt korrekt, vi befinner oss inte i en historiskt korrekt värld!

Jag har också förstått att Arthur-legenden i överlag var lite av ett PR-uppdrag. Att riddarna på 1400-talet var egentligen stöddiga bråkstakar som avskyddes för det mesta av lokalbefolkningen.
Så varför då inte se till att någon skriver en bok om hur bra riddarna egentligen är, att de är ädla, har hederskodexar och så vidare?

Min favoritberättelse har att göra med sökandet efter den helige graal. Varför? För att det inte bara är att vända upp och ner på stock och sten för att hitta graalen. Endast en rättfärdig riddare kan hitta graalen, och därför misslyckas väldigt många av Arthurs riddare. Till och med Launcelot som hela tiden sägs vara den bästa av hans riddare så är inte tillräckligt bra för att få komma nära graalen.

Betyg

Om du är intresserad av Arthur-legenden, men inte orkar med la Morte d’Arthur, så rekommenderar jag detta.
Den har sina brister, men åtminstone fick jag en rad trevliga historier.

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe

Jaa-a, mina vänner…

Jag kom över dagens bok relativt billigt och jag har ärligt talat varit nyfiken på den. Jag visste att det handlar om en ung man som är olyckligt förälskad och som slutligen begår självmord. Jag visste också att den inspirerade en rad självmord bland unga män på 1700-talet, så pass att boken ansågs vara farlig.

Handling

Käre Werther,

Jag vet att du lider stort av Lottes obesvarade känslor och hennes lyckliga äktenskap med den trevlige Albert. Du skriver i dina brev att det är självklart hon föredrar Albert framom dig, han är stiligare, smartare, klokare och på andra sätt bättre än dig.
Jag vet också att du upplever den övriga världen som en plats full av dumma människor som inte förstår ditt lidande, som inte förstår sig på sådana saker som existentiell kris (utan slösar sin tid på flyktiga nöjen som bara förlänger livet), som inte heller förstår sig på ditt lidande, för ditt lidande är ju sååå unikt och så speciellt.

Jag tror att det tydligaste tecknet på att du helt enkelt inte är riktigt klok kom i ett av dina brev till din bror, som lyder: ”Jag förstår inte hur hon kan älska en annan, att hon vågar älska en annan, då jag älskar henne så odelat, så innerligt, så helt, inte känner, inte vet, inte äger något annat än henne.”
och senare: ”Hur hennes bild förföljer mig! Om jag är vaken eller drömmer fyller hon ständigt min själ!”
Du uttrycker flera liknande tankar som inte är romantiska. Det är inte vackra ord som sägs av en ärlig man som är förälskad. Dessa ord kommer ur tankarnas brunn hos en psykopat. Du pratar om hur du vill slita sönder ditt bröst och krossa din skalle mot en vägg för att du upplever att du inte kan älska henne mera än vad du redan gör. Du pratar om hur du skulle vilja skjuta hennes man, på det sättet skulle du och hon äntligen kunna bli tillsammans!
Min gode vän, jag kan bara hoppas att du upphör att stänga in dig i dina sorgens kamrar och klaga till Gud och skrika ut din ångest till Satan, för enligt min erfarenhet leder sådan verksamhet till avgrundens rand. Gå ut! Gå till en annan stad! Börja med yoga!
Och om inte ens det kan hjälpa dig med din besatthet så skulle jag önska att du tog kontakt med en läkare om det mänskliga sinnet.
För i nuläget är det svårt att sympatisera med dig som en huvudkaraktär: Du är en snobb, du är galen och jag undrar om ens din kärlek för Lotte är äkta eller om du bara har blivit besatt av tanken på att vara förälskad?

Om boken
Goethe skrev boken som en kritik mot sturm-und-drang-rörelsen i Tyskland. Det var en litteraturform, inte ett överskattat rockband, som gick ut på att behandla stormiga känslor och använda det som motiveringar för karaktärers handlingar. Den unge Werthers lidanden är ett typ-exempel på det och anses vara en av romanerna som gjorde rörelsen mera populär. Unga män i tyskland klädde ut sig till Werther, trånade efter förlorad kärlek precis som Werther och somliga skaffade en pistol och sköt sig precis som Werther. Det kallas för Werther-effekten.
Låter det galet? Hur många personer begick inte självmord då Michael Jackson dog? Det har också rapporterats att efter att 13 reasons why gjorde premiär på Netflix så steg självmordsstatistiken bland tonåringar. Somliga av dem hade t.o.m bandat in meddelanden, som i serien.

Vad jag själv tyckte om boken kan läsas ovan: Werther var inte en sympatisk huvudkaraktär, hans resonemang påminner mig nu som då alldeles för mycket om incels argument: ”Hon vill bara ha en viss typ män, jag är inte denna typens man, jag kommer aldrig att hitta en kvinna att älska, alltså kommer jag att dö ensam och olycklig, ve mig! Det är lika bra att jag begår självmord!”
Det som jag gillar med boken är att den faktiskt tar upp frågan ”Varför  söker inte Werther efter kärlek någon annanstans?” Det finns gott om kvinnor i världen, han skulle kunna flytta till en annan stad, börja umgås i andra cirklar och där kanske träffa en annan trevlig ung dam.
Lotte, hans obesvarade kärlek, tänker att visst kan hon tänka sig att para ihop Werther med någon av sina väninnor! Han är en intelligent och rolig ung man. Då han inte är ett känslomässigt vrak och därför väldigt tung att umgås med! Och det blir hans fall, för han vägrar helt enkelt släppa taget. Han vältrar sig i sin misär.

Men kanske det var det som var Goethes kritik mot rörelsen? Hur man blir galen om man helt okontrollerat bara vältrar sig i sina känslor och försöker inte ens att göra något åt saken.

Betyg

En bit litteraturhistoria. Jag kom på att jag kanske borde kolla igenom 13 reasons why, för att se om jag ser några likheter.
Kommentarerna på Goodreads säger att man inte borde läsa den om man är mentalt ostabil. Kanske det?
Den var åtminstone kort.

Mina September-teckningar

Johans September Samling

 

Jag VET att jag hade tänkt börja teckna mera först i och med inktober, men för att vara riktigt ärlig så har det varit väldigt inspirerande att teckna. Dessa som ni ser ovanför är de som jag gjorde nu under september månad, men jag märker att här också finns ett par teckningar till som jag inte har bemödat mig att fotografera och lägga upp hit.

Eyeball and mustard sandwich kom till egentligen bara för att jag ville teckna något konstigt. 😀 Frasen ”Eyeball and mustard sandwich” är inte min egen, men den satte igång kugghjulen i huvudet och här är vi nu.
Johan Anderssén – Död men uppe på benen kom till för att satt och lyssnade på Rob Zombie samtidigt som jag doodlade. Tecknade först upp en likkista, men tänkte sen på att sätta ett långhårigt skelett att sitta rakt upp. Och därefter så började jag tänka på min egen likkista och jag själv som sitter upp och tar av hatten för att hälsa på dig. Korpen var bara en nickning mot Edgar Allan Poes dikt ”The Raven”.
Gubben i månen kom från en prompt jag hade blivit given, att jag skulle teckna månen. Vilket går bra, men jag tyckte det skulle vara roligare att teckna en månskära med växter och städer och slott och allt…. Och istället för att lämna ett mörkt utrymme där månens mörka sida skulle fylla in så tyckte jag det skulle vara roligare att teckna in ett ansikte, och det gjorde jag. Det är nog mitt favoritverk än så länge.
Den flyende idén kom från mig som försökte vara surrealistisk. Jag ville teckna en idé som en fysisk form, som försöker fly från något. ni vet den där känslan då ni nästan har en idé? Jag föreställde mig att det är idén som flyr ut från huvudet och ut i öknen.
Humes problem, eller egentligen Humes problem med induktion, var ett koncept jag läste om nyligen. Det går i stort sett ut på att fakta som har samlats på empiriska sätt går inte automatiskt att använda till att bygga upp en världsbild. ”Mina tidigare flickvänner har alla lämnat mig, alltså kommer alla kvinnor att lämna mig!” Och jag ville lite illustrera Humes problem i denna bild, vi har en person som lider av en världsbild som bygger på dåliga erfarenheter, och det kommer i sin tur att påverka personens liv. Det som harmar mig var att i typens skalle hade jag velat få in ett skrikande ansikte, så det skulle bli tydligare att det är allt i personens huvud.
Tribut till Ray Bradbury kom till för att jag tecknade av min temugg, som jag ville sätta en liten gubbe på. Efter det tänkte jag på att sätta koppen att stå på något, som en bok. Och efter det började jag tänka mera på vad för bok då…. Och min favoritförfattare är Ray Bradbury. Och då blev det naturligt att boken står på ett bord som är i ett rymdskepp på väg mot Mars.
Naga är bara en bild på en naga. Ärligt talat gillar jag inte denna bild särskilt mycket, det känns som om jag inte gjorde så mycket med det som om jag skulle ha kunnat.

Nå väl, roligt har jag haft! Och snart börjar Inktober, och det tänker jag ta del av! 🙂 Och ni kommer att få se mina bilder!

The Bookman av Lavie Tidhar

Steampunk

Jag har tidigare talat om steampunk och mina känslor kring ämnet. Den korta versionen jag kan ge är att väldigt mycket steampunk-böcker (ALLTSÅ inte film eller spel) saknar substans. Där kan du läsa om zeppelinare, kugghjul, kvinnor i korsetter och herrar i topphattar, men bli serverad en halvassig story. De flesta steampunk-böckerna som jag har provat läsa är så brett som en ocean, men har lika mycket djup som en vattenpöl!
Kurt Vonnegut hade sagt i en intervju att varje mening i en berättelse borde göra två saker: Föra fram handlingen eller visa karaktär. Det är väl därför jag inte riktigt har fastnat för steampunk: Jag skiter i hur wacky all steampunk-teknologi är, hur vacker en Harley Quinn-esque cirkusartist i korsett är, hur mäktigt det är med femtio luftskepp i din text. Finns det ingen intressant handling eller protagonist att följa så faller allting platt. Och de flesta steampunk-böcker jag har läst misslyckas med att göra båda delarna. Föreställ er att man ska koka en köttsoppa och huvudingrediensen är peppar.

Men jag har ändå inte gett upp på Steampunk! The Map of Time av Felix J Palma är en bok som jag verkligen älskade! Den hade en intressant huvudperson och en fascinerande handling OCH den hade steampunk-element! Men där var steampunk-grejerna mera som en krydda istället för huvudingrediensen!
Så kanske det finns flera sådana böcker?
Annars måste man väl skriva dem själv…… Hmm.

Dagens bok köpte jag för väldigt länge sen, 2011 var det. Jag jobbade på en färja som pendlade mellan Stockholm och Helsingfors. Och vid Science Fiction-bokhandeln i Stockholm såg jag den. Jag tror att jag på den tiden tänkte ge steampunk en chans, så jag drog ut någon random steampunk-bok ur bokhyllan, läste baksidan, försökte läsa den på vägen hem… Och den har stått i min bokhylla sen dess.
På tiden att jag läser den nu, eller hur?

Handling
Orphan är en ung man som bor i det viktorianska london. Han är en poet. Och en kväll så ska han och flera andra människor bevittna århundradets spektakel: man ska skjuta en raket till Mars! Och Orphans flickvän Lucy har blivit ombedd att läsa upp en text vid rymdkannonen vid ceremonin. Men ack! En explosion händer och Lucy sprängs i bitar! Detta är ännu ett attentat av den ökände terroristen Bookman….

Orphan ska leta reda på Bookman och ta ut sin hämnd!

Om boken

Det finns MERA, mycket mera twister till berättelsen än vad jag just sa! Det slutar inte bara med att han hittar Bookman och sen slutar allt där, det dyker upp konspirationsteorier på konspirationsteorier på plot twists på plot twists… Ibland känns det lite förvirrande och man kan fråga sig ”vad var det då för vits med plot twist nr 3, om nr 4-5-6 hinner tas fram inom trettio sidor?”
Det finns mycket detaljer med denna värld som jag tycker att kunde ha varit en utmärkt berättelse i sig själv. Ta t.ex det faktumet att professor Moriarty är premiärminister i Storbritannien! Hade inte det varit en intressant berättelse, en Sherlock Holmes-fanfic där Moriarty blir premiärminister? Men här swishas det faktumet förbi. ”Han är premiärminister. Jaha.”

Fortfarande så gillar jag många aspekter av berättelsen. Den hade fartfyllda äventyr och världen beskrivs i bästa surrealistiska anda! Det faktumet att en massa fiktiva verk nämns här i Orphans bokhylla, som en diktsamling av Ashbless, som uppfanns av Tim Powers och De Vermiis Mysteeris som uppfanns av Lovecraft. Samtidigt som en massa andra författare och verk som det pratas om, som Mark Twain, Karl Marx…. Ibland känns det som ett ”Who’s who?”. Kanske det var därför jag inte gillade den 2011, då jag inte var så beläst som jag är idag.

Betyg

Tyvärr så snubblar boken mera på en annan faktor: vår protagonist… Orphan spenderar den största delen av boken i två lägen: Antingen är han knockad eller så är han förvirrad. (Tredje om vi vill lägga till arg, men det går hand-i-hand med förvirrad). Han är helt enkelt inte en intressant huvudkaraktär som jag vill följa.

Jag blir påmind om en till skrivregel som Kurt Vonnegut hade sagt: Varje karaktär ska vilja något. Och han ska jaga det!
Här vill Orphan något, men jag uppfattar honom inte som en aktiv protagonist. Det mesta som händer i världen tycks ligga utanför hans kontroll och han bara följer med.

Skulle jag rekommendera boken?
Ja, varför inte! 🙂 Trots allt jag har sagt, så har boken en faktor som höjde betyget rejält: Den var inte pretentiös, utan den var rolig, den var ett sommaräventyr! Och sådant är något jag alltid stöder!

Ja, och så ska jag skriva en steampunk-piratberättelse till nästa Nanowrimo. Ifall någon ville veta. 😀