The Origin of Species av Charles Darwin

Fakta

Denna bok tog mig en evighet att läsa igenom. Av flera orsaker, delvis så är det för att jag inte är särskilt hemkommen på biologi. Då jag gick i gymnasiet var jag mera av en religion, historia och litteratur-kille. Men visst gillade jag biologi till en viss del. Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha haft problem med ämnet.
Men efter gymnasiet har jag läst in mig mera på religion, historia, psykologi och kvantfysik. Och nu, i och med min läsutmaning, så kände jag att jag ville ta en titt på biologi för en gångs skull. Och sänka tänderna i en riktig klassiker inom evolutionär biologi: The Origin of Species av Charles Darwin. 150 års upplagan, med förord av Sir Julian Huxley.

Handling
Jag behöver väl inte använda så många ord här? Darwin reder ut i denna bok hur liv har utvecklats från andra, mera primitiva arter. Han redogör för hur det naturliga urvalet inverkar på denna process, om Survival for the fittest och en del andra koncept.

Han lyfter mycket fram andra forskare från sin tid och deras verk som exempel. Han berättar också om exempel på hur olika djur- och växtarter har utvecklats genom tidsepokerna och hur de olika geologiska formationerna har påverkat utvecklingen av dessa arter.

Om boken

Jag skrev att denna bok tog en evighet att läsa. Det var för att han ibland blir så långrandig i sina utredningar att jag måste pausa och läsa något annat.
Jag önskar ibland att boken hade haft illustrationer, han pratar i ett stycke om hur en graf skulle se ut där man ställer upp hur en art insekter har utvecklats. Han beskriver denna graf, men jag skulle gärna ha sett den.
Och så går han in på olika skillnader mellan arterna, vilket är bra. Men jag skulle igen gärna ha sett illustrationer på detta så att jag skulle ha fått en klarare bild.
I ärlighetens namn så skumläste jag många kapitel och koncentrerade mig på summeringen som finns i slutet av varje kapitel. Fast jag försökte låta bli!

I förordet av Julian Huxley så berättar han att Darwin var egentligen inte först med att påstå att liv skulle ha utvecklats från en form till en annan. Redan den grekiske filosofen Thales påstod att allt har kommit från vatten. Herakleitos var en annan filosof som lade ut ett mera komplicerat mönster, hur människan hade utvecklats från himlen, till vatten, till eld och till människa.
Under medeltiden fanns det flera filosofer, st. Augustinus bland annat, som också talade om hur allt liv är organiserat i ett mycket komplext system och finns där av en speciell orsak.

Om någon väntar på att jag ska tala om Gud och allt så ska jag säga att Darwin faktiskt inte diskuterar det i denna bok. Han nämner en skapare två gånger i förbifarten, och då mest för att bara säga att den frågan är inte relevant för huvudtesen i denna text.
Faktiskt, nu blir jag osäker, pratar Darwin alls om människor i denna text? Jag kommer mest ihåg exempel som har att göra med djur… Hmmm.

En hel del av vad som nämndes i denna bok kände jag redan till från förr. I gymnasiet pratade vi på biologin om evolutionsteorin och det naturliga urvalet. Jag har också på senare år läst mera om ”survival for the fittest”. Och här är en sak folk ofta får fel: De tror att det heter den starkes överlevnad, men det är i själva verket den lämpades överlevnad. 

En fascinerande tanke, som inte kom som en nyhet men som ändå var intressant, var att detta med evolution är ingenting som har hänt och sen händer det inte mera. Att nya arter utvecklas hela tiden, det är ingenting som kan styras eller kontrolleras, det bara händer. Väldigt långsamt, men det händer. Är inte det en fascinerande tanke? Vad kommer att komma i framtiden, långt efter vår tid?

Betyg
DOCK…. Finns det några fel med denna bok.
Jag har frågat runt lite på internet och har funnit att om du är intresserad av evolutionär biologi, så är inte denna bok bra att börja med. Darwin pratar t.ex inte alls om DNA eller aminosyror. Vetenskapen har helt enkelt marscherat vidare, och det finns andra böcker som har mera uppdaterad information om evolution.
Och det märkte jag nog när jag läste, att Darwins teori om hur liv kan ha uppstått på ett ställe, det tror jag ingen riktigt tror på i dagens läge.

Själv valde jag denna bok som ett historiskt dokument. För man kan inte neka till att denna bok, som skrevs för Matti Meikäläinen förresten,  var väldigt inflytelserik.
Det var en väldigt intressant läsning, men det tog sin tid att plöja igenom den, om man inte annars läser biologi.
Men om du är intresserad av att läsa in dig på evolutionär biologi, så finns det nog böcker av moderna författare, med ny information.

Annonser

Det bortglömda projektet

Ända sen Camp Nanowrimo tog slut så har jag känt mig rastlös. Jag har spenderat dagarna med att fokusera på skolan, har kockat och skaffat ett sommarjobb. Men ändå har det känts som om jag slösar mera med min tid.

Ta denna dag som exempel: Jag har läst lite och sett filmer och spelat lite spel. Ni vet om ni har i en tid levt på en diet eller motionerat, ni mår toppen, och så går ni till närmaste Rax och äter så mycket att det känns som om ni håller på att spy?
Lite den känslan har jag haft: Från att ha varit kreativ hela April så känns det tomt.

”Men Johan, du kan ju alltid skriva om ett arbete? Faktiskt, började du inte denna blogg med att påstå att du skulle göra det?”
Jo, och det sket på sig. Åtminstone tidsplanen gjorde det. Och visst, jag kan dra varje radiramsa om hur jag inte hade tid (vilket inte är sant, jag hade alltså tid för annat på min fritid, men inte för att renskriva?), hur jag väntade på inspiration (vilket jag inte ens tror man kan göra) eller något annat.

Men ska sanningen fram så blev jag rädd. Tänk om jag skriver om allt och så blir allting bara sämre? Det kan man ju inte veta! Det kändes som att jag hade fått en svindyr Ming-vas i mina händer och någon sa artigt ”var snäll och tappa den inte”! När man inte alls vet vart man ska ta vägen, så känns det kusligt att arbeta.

Så projektet blev liggande medan jag funderade på att skriva nästa Camp Nano-projekt och på mina kockstudier. Och däremellan läsa lite.
Det var inte förrän ikväll, då jag stod i duschen och lät det varma vattnet massera min skalle som jag började på allvar tänka på berättelsen igen. Vilka delar med den som jag älskade, som jag gärna skulle lyfta fram i nästa utkast.

När jag har duschat klart så öppnar jag Word-dokumentet igen och ögnar igenom ett stycke i mitten.
”Hmmm” tänker jag ”Detta stycke behöver skrivas om…”
Längre fram läser jag ett annat stycke och ser ett stycke där jag beskriver en persons ton som ”något skarpare än tidigare”. Det kan behöva förklaras bättre, för hur låter riktigt en skarp ton? korthugget? Eller kanske argt? Jag måste ta en funderar på det.
Så efter en tid kände jag mig bättre: Jag gör något igen!

Så nu har jag satt mig på det igen: jag ska skriva om Över världens ände, som jag skrev i april 2018. Det är hittills min favoritberättelse och jag tror på den.
Det tåls att berättas ännu en gång: Det finns ett stycke där mina hjältar talar om vad de ska ta sig till nu när deras äventyr är över? Det stycket var egentligen jag själv som började inse att jag höll på att bli färdig: Vad ska jag ta mig till då det är dags att säga hejdå? Så intensivt kändes det.

Och visst, jag har lovat förr. Min övervikt är ett bevis på att jag minsann lovar saker, men är sämre på att hålla dem. Hur många år har jag inte talat om att jag skulle vilja börja simma? 😀

Men om jag har fel denna gång igen, så får ni väl läsa ett till inlägg där jag igen lovar att denna gång ska jag minsann skriva om texten!
För det finns en tanke som jag avskyr mera: att jag aldrig skriver klart denna text, att jag ännu vid 50 års ålder kommer att tala vitt och brett om hur jag ska skriva klart min text.

Filthy Shakespeare av Pauline Kiernan

Vet ni vad jag har lust att göra så fort jag ser några politikers pratera på Svenska Yle?
”Jag har lust att åka ner till Helsingfors, där politikers kompasser leder deras andar till sina kamraters fågelbon, och spela tennis, och slå min motståndares krona ut ur arenan. Det skulle förmodligen ta udden av saker för mig.”

Eller om vi översätter det från Shakespearianska, enligt dagens boks index:

”Vet ni vad jag har lust att göra så fort jag ser några politiker tala ur röven på svenska yle? Jag har lust att åka ner till Helsingfors, där politiker lägger sina kukar i sina kamraters öppningar och släpper sin sats, för att sparka min motståndare på ballen så hårt att kuk, testiklar och allting flyger ut genom röven. Det skulle förmodligen få mig att komma.” 

Dagens bok handlar om Shakespeares mest snuskiga puns och skämt.
Jag blev först medveten om Shakespeare som en snuskhummer då jag läste Romeo and Juliet, som man kan hävda att är hans mest perversa verk. Den kopian har fotnoter där det förklaras vad en del olika fraser betyder. Så när jag läste det och läste fotnoterna så blev jag överraskad över hur ”raunchy” en del saker var.

Så när jag i en video såg titeln på dagens bok, Filthy Shakespeare, så kom jag på att jag ville ha den.
Handling
Charmen med Shakespeare är ju hans poetiska språk. Då folk talar om att det är svårt att hitta skämt i hans pjäser så är det oftast för att man söker efter de mest uppenbara skämten, men i fallet Shakespeare så är inte alla hans skämt så uppenbara. Man kan behöva en bok med fotnoter för att förstå hur t.ex hela pjäsen Pyramus och Thisbe ur En midsommarnattsdröm egentligen är ett långfinger till en massa andra teaterpjäser som fanns på den tiden och hur rader som

ThisbeMy cherry lips have often kissed thy stones,
Thy stones with lime and hair knit up in thee. 
Pyramus: Oh, kiss me through the hole of this vile wall!
Thisbe: I kiss the wall’s hole, not your lips at all.

Blir till

Thisbe: My vaginal lips have often kissed your balls, your bollocks that are tangled up with hair and slime together.
Pyramus: Oh, fuck me through the hole of this shaggy wall!
Thisbe: I kiss the arsehole between your buttocks, not your genitals at all!

Och det är i stort sett allt vad dagens bok är: En lång index över olika scener ur Shakespeares pjäser som talar om sex, manligt och kvinnligt könsorgan, att masturbera, pubishår med mera.
Det är en helt intressant läsning och visst innehåller boken också förklaringar på hur somliga saker kan bli till något annat, säg t.ex ”att slå en motståndares krona ur arenan” blir ”att sparka någon så hårt på ballen att allt flyger ut genom röven.” (=Ordet på engelska var hazard, vilket var bakdelen av en medeltida tennisarena, och krona ja… På svenska talar man ju om en mans ”kronjuveler”, så jag tror inte jag behöver säga mer.)

Ibland känns många förklaringar lite långsökta, men å andra sidan så skumläste jag mycket av boken, då många av scenerna som tas upp är sådana jag inte alls känner till.
Gjorde boken mig mera av en Shakespeare-expert? Inte egentligen, jag måste läsa om den noggrannare för att komma till det. (huhuh, komma…)
Det gjorde mig lite mera nyfiken på mera av Shakespeares poetiska språk. Men utöver det kan jag inte påstå att jag lärde mig något nytt. Att Shakespeare var en snusker visste jag redan från att läsa Romeo & Juliet. Jag misstänker att om han hade levt idag så hade han antagligen varit en rappare. ”Will $.”

Betyg
Jag rekommenderar den till dig om du är intresserad av Shakespeare, men jag antar att om du redan är intresserad av Shakespeare så kommer du inte att lära dig något världsomskakande.
Fast boken har ändå ett intressant introduktionskapitel där Pauline talar om hur världen såg ut på den tiden, vilket ger en lite mera förståelse. Men bara lite.
Om ni ursäktar så ska jag ut i trädgården för att leka lite med blommorna och möblera om lite bland stenarna.
Ni får reda ut det där själva. 😛

Get thee… Back to the future av William Shakespeare

Fulla titeln på detta inlägg borde väl vara ”Get thee… Back to the future av William Shakespeare – skriven av Ian Doescher”.
Ian har tidigare skrivit om Star Wars-filmerna och Mean Girls som Shakespearianska pjäser, och han har faktiskt gjort det jättebra. Karln säger sig inte vara en expert på Shakespeare och hans skrivsätt, vilket antagligen är sant, men åtminstone är han beläst på området.

Så när jag fick reda på att han skulle skriva om den första Back to the Future-filmen som en Shakesperiansk pjäs så blev jag förstås intresserad! Jag älskar Back to the Future-filmerna! Och jag älskar Shakespeare!
Hur kommer Doc Emmett Brown att låta om man kör honom genom ett Shakespeare-filter? Kommer Ian att ha bytt ut Deloreanen mot en häst och kärra som heter deLoréaux?

Jag tänker inte gå så långt in på handlingen, för jag tänker bara utgå från att ni har sett den. Om inte ni har det så har jag en hemuppgift: se den. Den finns på Netflix. Kvällen är ung, ni hinner ännu göra upp planer. 🙂

Om boken

I efterordet skriver Ian att denna film var knepig att översätta till Shakespeare. För i filmen så börjar och slutar de flesta scenerna med Marty, kameran fokuserar för det mesta på honom. Det händer aldrig i en Shakespeare-pjäs, där finns det alltid flera scener där andra karaktärer diskuterar eller en karaktär håller en monolog. Ovanligt ja, men detta är vad man måste dras med.

Jag gillar också hur Ian helt enligt det Shakesperianska måttet låter karaktärerna berätta om sina känslor och sina handlingar för publiken. Ta t.ex denna scen, där Biff tänker våldta Lorraine och Martys pappa George sopar till honom. Jag kan vänta.
Notera hur ingen säger något i denna scen, Georges ansikte bara knycklas ihop till ett argt uttryck innan han slår till. Hur översätter man en sån handling till Shakesperianskt mått? Enkelt: En monolog till publiken!

*Harkel*
BIFF: Ha, Ha! This is too funny, by my troth!
GEORGE: (aside) O villain, villain, smiling, damned villain!
That one may smile, and smile and be a villain;
At least I am sure it may be so in high school.
And here am I, the Arthur to this Mordred,
The nervous David to his vast Goliath,
The weaken’d English to the haughty French.
I’ll knock the smile from off his wicked face.
My fist is like a pistol; shrimps shall rise
And make their mark, not be a stepping mat!
Rise, temper that I never felt before,
To give this hateful man what he deserveth.
Yea, here I strike for every underdog!
GEORGE hits BIFF who falls to the ground, limp.

Men det fanns ett litet fel i denna pjäs, om jag får nitpicka lite: Ians version av Shakespeare talar fortfarande om bilar, radio och andra moderna saker. Till exempel så finns scenen där Martys mamma kallar honom för Calvin, för det står Calvin Klein på hans kalsonger. Hon använder termen ”underwear” istället för ”undergarments”. Fast detta är inte nödvändigtvis heller ett fel, det är bara jag som hade fel förväntningar på hela projektet. Och det är bara en småsak, verkligen.

Jag vill prata om en sak som faktiskt fick mig att skratta.
I pjäsen, under scenen med George som jag nyss pratade om, så dyker en annan karaktär upp. Marty 2 heter den karaktärern. Och han drar en kort monolog över hur publiken inte ska låta sig störas av hans närvaro, han är bara här för att rätta till en sak som kommer att hända i en annan pjäs, Biff har en bok som han måste hämta. Ursäkta att han stör, fortsätt njut av denna pjäs!
Förvirrad?
Det är en direkt referens till Back to the Future 2, där Marty åker igen till 50-talet!

Ett av mina favoritstycken var ändå då George McFly sitter ensam i cafeterian och skriver på sina science fiction-berättelser:
I shall immerse myself in other worlds,
attempt to be like those who go before-
Ray Bradbury, the author of my heart,
Whose books do burn like fire within my hands
Or Isaac Asimov, who pictures what
A future most Robotic shall be like.
There’s Robert Heinlein, taking us away
To other worlds where aliens await.
I follow in their footsteps carefully,
My footprints paling by comparison.
Yet I must write. If I say I shall not,
The words are in my heart an ‘twere a fire,
A vast inferno shut up in my bones.
I weary of the holding it inside;
Indeed, I cannot – I am doom’d to write.

Låt mig bara säga att igenkänningsfaktorn är hög och så älskar jag hur han nämner tre författare och deras verk.

Ja, och så har denna pjäs skrivit om texterna till Johnny B. Goode (här heter han ”Jonathan B Goode”) och The Power of Love av Huey Lewis and the News till dikter. En ganska rolig detalj!

Betyg
Jag skulle kunna säga så här: Har du en vän som älskar Back to the Future så tror jag att detta skulle kunna vara en bra födelsedagspresent eller julklapp. 🙂
Om du har en vän som läser Shakespeare så samma sak: En rolig present.
Och om du har en vän som gillar både Shakespeare och Back to the Future så skulle jag våga påstå att detta är en fullträff. 🙂

Jag för min del måste ta en närmare titt på vad annat Ian har skrivit. Och jag hoppas bara att han inte blir en gimmick-författare, som bara skriver om filmer till Shakespeare-pjäser.
Ian, varför inte skriva egna pjäser? Eller böcker?

Who fears Death av Nnedi Okorafor

en bok av en afrikansk författare

När jag skulle leta efter en afrikansk författare till min läsutmaning så bestämde jag mig för att leta efter en nisch inom den afrikanska litteraturen som jag har varit helt säker på att finns: science fiction!
Jag har läst en del science fiction genom årens lopp och kan säga ungefär hur amerikansk sci-fi och t.ex brittisk sci-fi ser ut. Det finns vissa nyansskillnader mellan dessa två länder.
Så hur ser afrikansk science fiction ut? Vilka teman tar den upp, vilka frågor hanterar afrikansk science fiction?

Det närmaste jag kom denna gång var Nnedi Okorafor, som är uppväxt i Cincinnati med två nigerianska föräldrar. Hon säger att hon skriver om afrika, att hon gärna sätter sina berättelser att utspela sig i Afrika, för att hon tycker att det finns för lite mångfald i science fiction och fantasy. Och i dagens bok, Who fears Death så visar väldigt starkt på det.

(Neil Gaiman har skrivit på omslaget att boken är bra…. God damnit, Gaiman! När blev min bokhylla 50 Shades of Neil Gaiman!? Ett tu tre har du väl skrivit förordet till min bibel!)

Handling

I ett post-apokalyptiskt Sudan, håller det ljushyade folket Nuru på att förtrycka de mera mörkhyade Okeke. Vår huvudperson heter Onyesonwu, vilket betyder ”Who fears death”. Hon är å sin sida en ewu, en blandad person. Hennes far var en Nuru-trollkarl som våldtog hennes Okeke-mamma under ett försök att utrota Okeke-folket. Hur hade Nuru tänkt utrota Okeke? Genom att helt enkelt avla ut dem! Systematiskt våldta tillräckligt många Okeke-kvinnor, så kommer Okeke att vara ett minne blott.

Onyesonwu växer upp och börjar med tiden upptäcka att hon besitter magiska krafter. Detta blir väldigt tydligt när hon når puberteten och måste genomgå en ritual för att bli en mogen kvinna, som kan gifta sig. Detta är en tradition som har funnits i tusentals år bland hennes folk.
Ritualen går ut på könsstympning.

Efter detta så fortsätter Onye att utveckla sina magiska förmågor. Det visar sig att hon kan hela folk som nyss har dött, hon kan förvandla sig till olika djur och flyga runt på himlavalvet.
Och efter en tid lämnar hon Okeke-folket bakom sig. Hon har fått nys om vem hennes far är och hon tänker leta reda på honom.

Om boken

Den rör i väldigt tunga teman, som etnisk utrensning, mäns våld mot kvinnor, våldtäkt och könsstympning, bara för att nämna ett fåtal. Men vet ni vad, det tycker jag bara är bra, att Nnedi talar om det.

Jag gillar vår huvudperson. Onye är i början av boken nästan som vilken YA-protagonist som helst, ”ung tjej upptäcker magiska förmågor”. Men det att hon växer upp under sådana extrema förhållanden och besitter sådana förmågor gör att hon har större problem än ”Onye är så vacker, men lite blyg och är kär i en pojke i klassen som aldrig skulle titta två gånger på henne”. Hon växer upp i ett samhällssystem som är brutal mot kvinnor i synnerhet, speciellt ewu-flickor.
Så hon slår sig fri från det för att leta efter sin far! Kick-ass-style!

Men tyvärr har boken ändå några problem…. Nnedi växlar mycket mellan att beskriva mycket och beskriva knappt något, vilket gör att en diskussion kan kännas väldigt lång bara för att en resa till en annan stad går på två meningar. Ha inte för bråttom, det är allt jag ber om!
Ett annat problem jag har med boken är hur Onyes konflikter ofta går på samma sätt: Någon gör något korkat, Onye skriker, är förbannad och/eller kastar runt lite magi, denne någon lär sig sin läxa eller dör.
Sedermera har jag också problem med Onyes vänner som följer med henne på hennes resa. De… Bara finns där. Om man skulle fråga dem ”Varför hänger ni med Onye nu igen?” så är jag säker på att svaret skulle vara ”Författaren säger det.” Jag kan inte komma ihåg några scener där kvinnorna skulle ha haft någon verklig personkemi, ni vet, sånt som man har i det verkliga livet.
Och låt oss inte glömma det magiska systemet. Exakt hur fungerar det, exakt vad allt kan Onye göra? Hur lär sig riktigt Onye att använda sina magiska förmågor, för det går ofta bara till så att hon svimmar och vaknar upp med en ny magisk kraft. Det förklaras väldigt dåligt och väldigt snabbt. Man kan inte låta bli att undra om Nnedi hade bråttom någonstans?

Betyg
Jag ger den en 2.5 av 5. Jag tror att Nnedis andra böcker är mera intressant, kanske jag började i fel ända. Läs den för all del, men jag skulle nog läsa något annat.
På plussidan kan jag säga att det gjorde en nyfiken på problemen i Sudan.

50140 ord: Camp Nanowinner

Den här senaste månaden har jag deltagit i Camp Nanowrimo. Exakt vad det är tänker jag inte orda så mycket mera om. Och ikväll vann jag det, vilket gör detta till mitt sjunde Nanowrimo/camp nanowrimo-projekt som jag avslutar.

Men detta projekt har inte varit lätt att skriva. För det första, om jag ska vara helt ärlig, så trodde jag aldrig på idén. Jag ogillade karaktärerna och berättelsen intresserade mig inte. Och det är dödskyssen för en berättelse. Det som slutligen räddade min historia var att jag gjorde en 90-graders svängning och istället för att skriva ännu en fantasyberättelse om ett par hjältar som ska rädda sitt hem, så blev det en historia om ett par fantasyhjältar som upptäcker att de är karaktärer i en historia. Och de börjar leta efter sin skapare för att kunna övertyga honom om att ge dem en ny historia.
Så ja, JAG dyker upp i min berättelse. 😀

Men allt detta gör att jag har svårt att vara stolt över denna seger. Jag minns då jag 2015 vann mitt första Nanowrimo och kände mig så stolt! Jag hade skrivit en historia, hurra för mig! Samma med alla camp-projekt!
Nu idag känns det som att jag inte helt enkelt gjorde mitt bästa, som att jag ”halv-assade” det.
Men jag tänker ändå på ett citat som Stephen King har sagt. Det ena är att ibland gör man bra även om det inte känns så. Jag må ha halv-assat hela detta projekt, men åtminstone kan jag vara stolt över att jag har åstadkommit något. Man måste pressa vidare trots att det inte känns som att man vill.
Och visst kan jag säga stolt att jag har skrivit en berättelse. En bortkastad månad var det ej!

Det finns bara ett krux ännu och det är att National Poetry Writing Month mer eller mindre glömdes bort…. När min huvudrätt höll på att gå förlorad på detta sätt så kände jag inte för att skriva poesi. Trots det så hade jag roligt med att skriva dikter. Jag lekte lite med iambisk pentameter och rytmer, något jag inte har gjort förr.

(Sen är jag också krapulantisk, måste jag erkänna så jag vet inte, kanske det också är DÄRFÖR jag har svårt att ta till mig denna seger? 😀 )

 

namnlc3b6s.jpg

Fånga de stora fiskarna av David Lynch

En bok skriven av en filmskapare, konstnär eller musiker.

Väldigt länge så var jag inte alls intresserad av David Lynch. Jag hatar hans filmversion av Dune och jag försökte se Twin Peaks men det var något konstigt med det som gjorde att jag inte riktigt kunde älska den…. Jag uppfattade det som en väldigt konstig deckare som inte håller sig till ämnet. (Som t.ex hela juttun om sågverket, varför skulle jag vara intresserad av vem som äger sågverket?)
Det var inte förrän jag förstod att han är en surrealist som det blev intressant. Plötsligt blev det vettigt varför stämningen och karaktärerna i Twin Peaks är så… Drömlika.
Jag har tidigare talat om surrealism. Och den senaste tiden har jag gett mig in i Twin Peaks igen, men denna gång inte tänka på det som en vanlig deckare, utan tänk på det snarare som något helt annat.

Och så fick jag reda på att han hade skrivit en bok! Om att vara kreativ (och om Transcendental Meditation (TM), men ändå: KREATIV!)! Så jag beställde den och läste igenom den på en dag.
Och jag hade väntat mig mera.

Strukturen
Boken är indelad i en massa väldigt korta kapitel som behandlar Davids tankar om dittan och datten. Han talar mycket om TM, men han talar också om just filmskapandet, hur han kom till det och hur han förhåller sig till det nu.
Jag kan förklara här varför titeln är ”Catching the big fish”. Det handlar om att komma på idéer, hur idéer är som fiskar i havet. Du kan fånga många fina fiskar om du fiskar i grunt vatten. Men om du vill fånga stora bjässar till fisk så måste du fiska djupt, ner i mörkret där de stora fiskarna lever.
Allt handlar om att ha rätt bete, verktyg och tålamod.

Samma är det när det gäller att komma på idéer, om det är till att skriva eller teckna eller vad som helst: Du måste vara redo att dyka djupt ner i ditt undermedvetna och där fånga idéer som du annars inte skulle gå nära.

OCH här börjar David Lynch prata om hur bra TM har hjälpt honom och hur du borde prova på det…

Betyg

Jag har egentligen bara två problem med denna bok: Den var alldeles för kort. Han pratar mycket om att pyssla med djuphavsfiske för att fånga de stora fiskarna, men här kändes det som att han bara rör sig på ytan. T.ex kapitlet om varför han började göra film är sammanlagt en och en halv sida lång.
Ett kapitel med titeln Lådan och Nyckeln är inte ens en mening lång:
“I don’t have a clue what those are.”
Okej…
Väldigt mycket av boken kändes som en flyer för TM. Och visst var det intressant att läsa om hur TM har hjälpt honom, som f.d student av religionsvetenskap så är det just sånt här man forskar.

Men utöver det så tyckte jag att boken var intressant. Jag håller med David i många saker. Han skjuter hål i den seglivade myten att alla bra konstnärer måste lida för att vara bra. Ni vet, hur man tror att en person är jättebra på det denne gör för att denne hade en olycklig barndom eller lider av depression och/eller alkoholism och lägger ut allt det i sin konst. Vincent Van Gogh brukar folk tro att var så bra för att han led av psykisk förkylning. Men tänk om han inte hade varit det? Tror ni att det skulle ha dödat hans konstnärliga ådra, eller kanske han skulle ha kunnat fokusera bättre på sin konst och skapa ännu bättre tavlor än de vi ser idag?

Helt okej läsning, men jag önskar att det hade varit mera.