Den oändliga historien av Michael Ende

Fantasy som kom ut EFTER sagan om Ringen

En grej som jag ibland önskar att mera fantasyförfattare i allmänhet gjorde skulle vara att ta ut svängarna. Att det finns en sådan genre som grimdark-fantasy, som gör allt för att försöka vara verklighetstrogen tycker jag bara är löjligt: Vi har redan drakar och magi, det är för sent att backa tillbaka och påstå att det skulle vara verklighetstroget.
Nej, ta istället ut svängarna ännu mera!  Istället för att vara verklighetstrogen, gå istället rakt till Drömmarnas Rike! Och tror ni att det skulle bli sämre för det, att Den Litterära Eliten som recenserar böcker skulle rynka på näsan och säga ”tsk-tsk-tsk, en sådan bok!”
Detta är vad Michael Ende gjorde när han skrev Den Oändliga Historien, och herregud vad det är vackert! Denna bok är ett konstverk!

Handling
Pojken Bastian Balthazar Bux är en korpulent medelmåttig pojke som älskar böcker. Efter att hans mor dog för länge sen så har han varit ensam, för hans far och han själv pratar inte heller. En dag när ett par mobbare jagar honom in till bokaffären som ägs av Carl Conrad Coreander. Där finner han boken Den Oändliga Historien, som han tar med sig uppe på skolans vind för att läsa.

Berättelsen Den oändliga historien handlar om landet Fantasien, som håller på att gå under. En ondska som heter Ingentinget håller på att äta upp Fantasiens alla gränser. Och Ingentinget har också gjort Den Barnlika Kejsarinnan sjuk, och om hon dör så går hela riket under.
Den Barnlika Kejsarinnan sänder efter krigaren Atreju som ska leta efter ett botemedel. Han beger sig till ett orakel som i sin tur berättar att hon kan endast räddas om hon får ett nytt namn. Men det namnet kan inte ges av vem som helst: En person utanför Fantasiens gränser kan göra det. Atreju ska leta efter honom över hela landet, som är så surrealistiskt att jag kan knappt beskriva det. Slutligen visar det sig att Atrejus uppdrag var att hitta botemedlet, men inte genom att ta med något till den barnlika kejsarinnan: Genom att göra sig själv så intressant för en berättelse så skulle han fånga uppmärksamheten på en person som skulle kunna tänkas läsa berättelsen och bli sakta men säkert indragen i historien så pass mycket att han skulle kunna ge henne ett nytt namn…. Ser ni vart detta är på väg?

I den andra halvan av berättelsen är Bastian själv i Fantasien. Han har kommit dit, han bär på en magisk artefakt som han har fått av den barnlika kejsarinnan. Och här tycker jag historien blir verkligen intressant: Inskriptionen på artefakten som kallas AURYN så står det ”Gör vad du önskar”. Bastian är alltså fri att hitta på och göra precis vad han vill i Fantasien, men det finns en hake: Vad Bastian önskar innerst inne är inte att han ska ha det roligt i Fantasien. Till först önskar han att han ska få bli en episk hjälte som räddar flera saker i Fantasien. Han önskar också att han ska bli hyllad av allihopa. Han önskar att han blir tagen på allvar, att ingen ser honom som liten, han vill bli sedd! Det blir en psykologisk avskalning av karaktären Bastian medan han sakta men säkert slutar bli en hjälte och leder en armé för att själv ta över Fantasien.
Och inte nog med det: Ju mera han använder sina önskningar, ju flera minnen förlorar han av sitt liv i vår värld. Och när hans sista minne är borta…. Då refererar Ende till honom som Pojken utan Namn. Och han är fullständigt ensam i denna värld han har skapat.

Berättelsen slutar inte där heller, men jag tror det får räcka.

Om boken
Jag har läst att Ende avskydde verkligen att kallas för ”Barnboksförfattare”, han ansåg själv att filosofin bakom hans böcker går lika bra att tillämpa till vuxna.

Jag beskrev Fantasien som surrealistisk, eller hur? Det är det enda ordet jag kan beskriva ett land där slottet där regenten bor ligger i landets mitt, MEN eftersom landet är oändligt så betyder det att slottet både ligger överallt och ingenstans samtidigt.

Det finns en del meta-sekvenser i boken. När Bastian till först är rädd för att dras för djupt in i berättelsen så går Kejsarinnan till en skribent, som har skrivit Den Oändliga Historien. Hon ber honom att skriva om slutet på berättelsen så att slutet börjar med hur Bastian går in till Coreanders bokaffär och letar efter en bok…. På så sätt låser hon berättelsen att repeteras i en oändlig cykel utan slut! Bastian upplever berättelsen flera gånger om innan han slutligen vågar ge henne ett nytt namn!
Jag vet inte hur det är med er, men jag älskade denna detalj!

Det finns också en hel del filosofiska diskussioner; Oraklet Morlas diskussion om att hon egentligen inte bryr sig i att rädda mänskligheten, men Atreju ifrågasätter varför hon inte då kan hjälpa. För om hon verkligen inte brydde sig så skulle det ju göra detsamma om hon hjälper eller inte, men när hon aktivt vägrar, då har hon ju alltså brytt sig! Alltsp borde hon inte ha några problem med att hjälpa!
Och så vidare, jag kan tala om denna bok i evigheter!

Jag har haft denna bok i min bokhylla sen 2009 och först nu fick jag ändan ur vagnen och läste den. Jag är glad att jag gjorde det. 🙂

Betyg
Om du vill läsa en fantasyberättelse som på riktigt spränger alla gränser och visar på vad fantasylitteratur kan vara, så rekommenderar jag denna bok varmt!

The Princess Bride av William Goldman

En kärlekshistoria, antar jag?

Jag antar att jag bara har mig själv att skylla. Nej, jag har inte sett filmen (ännu), det som gjorde att jag ville läsa denna bok var att jag hörde att den skulle vara cheesig, men på ett roligt sätt! Jag menar det finns saker som är cheesiga på dåliga sätt, som t.ex raggningsrepliken ”gjorde det ont när du föll från himlen?” och så finns det saker som är cheesiga på ett roligt och underhållande sätt, som t.ex denna låt!
Så jag trodde att The Princess Bride skulle vara en sån bok. Men tyvärr, den föll rakt igenom platt, och trots att jag försöker tycka om saker och ting, så kan jag helt enkelt inte säga att jag gillar denna bok.

Handling
Flickan Buttercup växer upp i en bondby i ett land som en gång har funnits mellan Sverige och Tyskland. Hon är den vackraste flickan i hela världen och hon har en pojke som trånar efter henne. Och efter att hon har gnällt på honom i x antal sidor så beslutar hon sig för att hon verkligen älskar honom och de tänker gifta sig, så fort han har rest bort och tjänat ihop en förmögenhet.
Lång historia kort, hon får höra att han har dött, hon ska gifta sig med prinsen i landet istället trots att han är ett svin men hey, han har pengar, hon blir kidnappad av pirater som leds av en mystisk man som gissa vad i själva verket är hennes borttappade fästman och en av deras följeslagare är på jakt efter en adelsman med sex fingrar som dödade hans far och deras andre följeslagare så förutom hela juttun om att de ska gifta sig så måste de också lösa en massa andra bullshit-uppdrag….

Om boken

Så vad är egentligen problemet än så länge? Jag menar visst är handlingen cheesig, men som en person som för tillfället själv skriver på ett kärleksbrev till gamla berättelser, så borde jag väl inte kasta sten i glashus?
Det finns en till sak jag inte inte ännu har nämnt.
Boken jag har är en 30-års utgåva av boken. Så naturligtvis finns det ett förord i den, där Goldman pratar om hur hans pappa ursprungligen berättade The Princess Bride för honom när han var ett barn, och hur William själv som vuxen ville skriva ner den. Och hur hans sökande ledde in på att han hittade originalförfattaren: S. Morgenstern, en adelsman. Och det ursprungliga manuskriptet var över tusen sidor långt. Så boken jag har i min hand skulle alltså vara en avkortad version. Okej, jag har aldrig hört namnet Morgenstern nämnas förr i berättelse-kretsar, men visst jag vet ju inte allt.
Så jag läser förordet till 30-årsutgåvan. Och därefter kommer förordet till 25-årsutgåvan. Okej…. Han går in på filmen där, hur Morgensterns berättelse togs emot av hans egna barn och lite annat.
Och efter DET….. Kommer ORIGINALFÖRORDET till berättelsen, där William berättar om sitt liv, hur han ville bli en författare när han var ung, hur han kände när hans far berättade The Princess Bride, hur han sökte sig vidare till en utbildning och hur han fann manuskriptet och fick det av Morgenstern-egendomen och hur det kan saknas vissa delar av berättelsen, för delvis fick han inte hela ursprungsmanuskriptet, det fanns flera böcker han inte fick röra och slutligen hur han har kapat av de tråkiga delarna ur Princess Bride för att göra den lättare att läsa.
OCH NU kommer vi äntligen till det första kapitlet! Hundra sidor in av förord och annat ståhej och NU kan vi äntligen fokusera på berättelsen, eller hur?!
Efter det första kapitlet bryter författaren in igen genom att i kursiv text berätta för oss varför just denna del är skriven på det här sättet om man jämför med originalmanuskriptet OCH igen berätta om hur han hittade berättelsen, vad hans fru tyckte om detta stycke och så vidare! I två sidor raljerar gubben!
Visst, det var roligt första gången, men när jag har kommit till sidan 100 av själva berättelsen så har han avbrutit flera gånger!

Och vet ni något annat? Det har aldrig funnits en S. Morgenstern! Hela berättelsen är skriven av William Goldman, så enkelt är det. Vilket då öppnar för frågan: Varför skulle jag bry mig i all extra info, som faktiskt inte påverkar berättelsen?

Berättelsen blir lidande helt enkelt för att karaktärerna är klyschiga och inte på ett helt bra sätt.
Buttercup är världens vackraste tjej, det sägs flera gånger om, vi får långa beskrivningar av hur hennes skönhet får alla män att svimma och så vidare. Och hennes älskade bondpojke är också perfekt på alla sätt. Helt på allvar, karln är som en ninja och mästare på att fäktas och en massa annat. Jag slår vad om att karaktären skiter ut guld i samma svep.
Den enda intressanta karaktären är Inigo Montoya. Av några orsaker: Han har ett tydligt mål, han vill hitta en adelsman med sex fingrar som mördade hans far. Och han är jovial, han är högljudd, han är handlingskraftig och han är bra med svärd. Han är med andra ord som vad Don Quijote önskar att han kunde vara! Men inte ens Inigo är en särskilt bra karaktär för igen: han är tunn som en paffskiva och perfekt på så många sätt att jag helt enkelt inte orkade engagera mig i karaktären.

Betyg
Denna bok var plågsam att läsa. Kanske för att jag själv hade förväntat mig något annat: Varför inte skriva en berättelse där man tar med klyschor, men också använder berättelsen till att peka på varför de är/var så populära? Skulle inte det vara mera intressant än att läsa en bok där författaren mer eller mindre bara driver med troper?

För mig som skribent så kändes denna bok som en vaccinationsspruta. Om jag någon dag skriver en bok som handlar om min förkärlek till gamla sagor och berättelser så tänker jag undvika att försöka påstå att den är äkta. Och jag tänker försöka göra mera med troperna och klyschorna än att bara repetera dem!

The Great Rewrite: Att stanna

Nu har jag hållit på hela juli månad (mera om man räknar med de gånger jag har riktigt gett mig in på det) att editera ett manuskript till en bok. Jag tror inte att det blir publicerat av flera orsaker, men det tänker jag inte prata om här. (Och så tänker jag inte heller fortsättningsvis ursäkta mig och i äkta finlandssvensk jantelagsanda säga ”Nå, det blir säkert refuserat, det är inte bra, det skulle behöva mera arbete, förlåt att jag dagdrömmer, jag ska bara sluta ta plats”)
Istället tänker jag prata om en välbekant känsla jag har stött på, hur den känslan manifesterades och hur jag slutligen löste den.

Känslan kan kort och gott beskrivas som en rädsla för det nya. Livet mitt ser ut som det gör nu, jag skriver mina berättelser, jag kockar och jag dagdrömmer. Tänk om jag på toppen av det skickar iväg ett manuskript? Och jag får inte tillbaka en blank refusering utan kanske det bästa: ”Om du gör dessa förändringar så får vi se!” ?
Det skulle vara ett helt nytt koncept till mitt liv och det är något helt annat än att bara ha en massa första utkast liggande. Och det är rätt bekvämt att bara ha första utkast liggande.

Så vad hände? Jag tänkte flera gånger på att ge upp, det blir ändå inte till något, herregud vad tänkte jag, tror jag att jag är någon slags finlandssvensk Neil Gaiman? Jag har haft dagar när jag har varit tvungen att tvinga mig igenom editerandet och inte alls känt mig glad. Jag har känt mig blottad, sett hur mitt kreativa sinne haltar.
Och så har jag haft dagar när jag helt enkelt har skitit i det.
Men jag har aldrig gett upp, oberoende hur jag har känt.
Svaret kom till mig i mitt verk.

Min berättelse handlar om en ung man och hans vän som ska bege sig ut på det öppna havet för att leta efter en stjärna som har fallit i havet. Detta gör han för att han tänker ge den i present till sitt hjärtats dam. Längsmed vägen plockar de upp en prins i landsflykt och en häxa som lider av minnesförlust.
Men någonstans börjar han förstås tvivla. Vad gör han ute på dessa öppna hav, letande efter en stjärna när han skulle kunna vara hemma istället? Alla har fått lida och betala stort i jakten på denna förbannade stjärna!
Så varför fortsätter de sökandet? Varför inte bara ge upp och åka hem nu när allt är så mörkt? Hans kärlek brinner inte ens lika starkt längre, eller hur?
Svaret för mig var iallafall självklart: Han har kommit för långt, han har satsat för mycket för att ge upp. Om han vände om nu skulle allting ha varit förgäves. Och det är ett öde värre.

Så där fick jag åtminstone mitt svar: Jag kan helt enkelt inte ge upp och slänga allt överbord. Det är för sent. Jag är för långt ut!
Mina studier i stoisk filosofi har lärt mig att världen är i konstant förändring, eller hur? Därför är det bara naturligt att jag skriver klart åtminstone detta utkast och sen kanske ett till utkast (bara för att det finns några saker ännu som jag vill lappa).
Och med det så fortsätter jag skriva. Och överkommer just demonen som försöker få mig att sluta.

Vad som är och vad som skall

Det har gått ett tag sen jag uppdaterade er vad som händer, eller hur? Nå, här kommer det.

Jag har nu flyttat in till Jakobstad. Har införskaffat något som jag önskade redan långt innan jag flyttade från Åbo: Ett privat bibliotek! IMG_20200628_221426 (2)

 

För evigheter sen, när jag bodde i Åbo så hade jag flera bananlådor staplade på varandra. Det var svårt att röra sig i min lägenhet, men jag vägrade göra mig av med böckerna. ”Någon dag”, tänkte jag, ”så ska jag ha ett eget privat bibliotek, med rum för alla mina böcker och rum för mera!”
Nu är jag inte så händig så jag kan inte säga att jag byggde allting själv. Åh nej, jag satsade istället en massa pengar och köpte alla hyllor från Ikea, och spenderade en dag med att montera ihop allt. Och resultatet blev riktigt bra!
Jag kände mig väldigt rörd när det var klart. När man får något som man riktigt har önskat. 🙂

Jag har också fått ut mina kockpapper från Optima!IMG_20200618_170222 (2)Vilket betyder att jag i skrivande stund faktiskt kan titulera mig själv som kock. 🙂 Och Bhagavad-gitan kom på posten samma dag! En av de stora fördelarna med att vara ute ur akademin är att jag har frihet att läsa precis vad jag vill! Det måste inte passa ihop med något ämne eller tema!

Hur går det med mitt skrivande då?
Jo, det har gått dåligt. 😀 Men det är för att jag har haft flytten på gång så jag har haft en massa annat att tänka på. Och så den gamla hederliga rädslan. Men jag har kommit på vad det är jag är rädd för: Att försöka och sen misslyckas. Liksom att lägga ut hela mitt hjärta i en berättelse som sen blir dålig. Inte dålig på det sättet att den inte skulle gå att sälja utan bara dålig på det sättet att den är en dålig berättelse! Säljandet överlåter jag till vem det nu sen berör. Mina prioriteringar i skrivandet har skiftat genom årens lopp: Om det jag skriver går att sälja så är det förstås bra, men vad jag egentligen bara vill, mer än något annat, är att skriva en bra historia.

Men varen icke förskräckta, genom att ha studerat stoisk filosofi (för det har jag också gjort) så har jag kommit fram till att man ska försöka identifiera sina tankar och känslor. Och när man har identifierat det som bara tankar och känslor, ingen universell sanning, så kan man röra sig vidare därifrån.
Så vet ni, jag tänker spendera juli månad till att revidera mitt gamla projekt. Jag har satt upp som gräns åt mig själv: Inga nya berättelser förrän det gamla är gjort.

Jag har dessutom inrett ett litet skrivrum i min källare. 😀 Jag tänker att kanske det blir roligare om jag har ett skilt skrivrum dit jag kan gå och sätta mig in i skrivarrollen? Ni vet som hur man tar på sig en viss roll genom att ta på sig arbetskläder?

Så här är antagligen var jag kommer att spendera största delen av juli månad.

IMG_20200628_203217 (3)

Utöver det har jag förstås läst en del. Jag läste nyligen ut Onkel Toms Stuga. Med tanke på händelserna i USA så tyckte jag att det vore lämpligt. Jag har också läst White Monkey av Adrian Perera och I väntan på Godot av Samuel Beckett. Jag hade tänkt recensera dem båda, men vet ni, jag har ingenting att säga om något av ovanstående verken. Utom möjligen Onkel Toms Stuga, jag kanske recenserar den någon dag.

IMG_20200612_192231 (2)

Och den här bilden är bara från baksidan, en vacker eftermiddag i slutet av Maj tror jag det var. 🙂

Så det är vad som händer i mitt liv just nu!  

The king of Elflands Daughter av Lord Dunsany

Fantasy som kom ut före sagan om ringen

Detta, mina vänner är vad jag kallar för ”pre-Tolkien” fantasy. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan ibland uppleva fantasylitteratur som extremt begränsande. Om din berättelse har alver så är det alltid långa vackra varelser med spetsiga öron och som mer eller mindre är som människor. Och bor dessa alver i en skog så är den mer eller mindre som en vanlig skog.

Samma är det med magi. Om du skriver en fantasyberättelse och har magi så är det bäst att du förklarar exakt hur magi fungerar. Varför just denna trollkarl kan kasta just denna besvärjelse medan denna trollkarl kan inte.
Så har inte fallet alltid varit.
Fantasylitteraturen som skrevs före Tolkiens Sagan om Ringen, före alla började försöka imitera den världen, så tog många fantasyförfattare mera inspiration från folktro med mera.

Dagens berättelse blev utgiven 1924 av Edward Plunkett, lorden av Dunsany och har inspirerat många senare författare. I min boks förord finns lovord från Neil Gaiman, som IGEN har skrivit ett förord! Helt oskojat, den karln har varit över hela min bokhylla!

Handling

En gång för längesen i England får lorden av landskapet Erl en önskan från parlamentet: Folket i Erl vill få en magisk härskare. Trots att han har sina misstankar om att det inte är en bra idé så sänder han ut sin son Alveric till Elfland för att där hämta med sig en hustru som kommer att föra in magi till Erl.

Detta gör Alveric, kort och gott. Han reser till Elfland och hämtar med sig den fagra Lirazel. De gifter sig och hon föder en son som får namnet Orion. Trots att Lirazel är helt nöjd med sin tillvaro så saknar hon ändå sitt hemland. Så hon flyger iväg på en vind tillbaka till sitt hemland. Hennes make Alveric blir alldeles ifrån sig av saknad så han ger sig av för att hitta Elfland igen.
Men det finns en hake: Kungen av Elfland besitter en sån mäktig magi att han kan fysiskt flytta Elfland. Vilket är exakt vad han gör: När Alveric kommer till platsen där Elflands gränser en gång låg, så finns där nu en helt vanlig skog. Men inget Elfland. Sökandet fortsätter.

Under tiden har Orions alvblod också lett till att magi fortfarande finns kvar i Erl, men vilken sorts magi är det som smyger in…?

Om boken

Det sägs att Lord Dunsany bara tog inspiration från att ha läst King James översättning av bibeln. Exakt hur sant det är vet jag inte, men jag kan säga att jag ser vissa likheter. Det finns en hel rad stycken som är skrivna i ett sådant format att jag undrar varför ingen bara har spjälkat upp allting i verser, inte helt olikt hur det är att läsa bibeln.

I övrigt så älskar jag beskrivningarna. Lord Dunsany beskriver allting väldigt vackert som t.ex ”Her feet half rested half floated, upon the floor; Earth scarcely held her down, so fast was she becoming a thing of dreams. No love of hers for Earth, or of the children of Earth for her, had any longer power to hold her there. ” från stycket där Lirazel flyger över skog och mark hem igen.
På tal om beskrivningar, ett uttryck som Lord Dunsany använder ofta är ”These woods we know” . (”To those who may have wisely kept their fancies within the boundary of the fields we know it is difficult for me to tell of the land to which Alveric had come….”)
Jag tänker mig att detta används för att framkalla känslan av att detta är en berättelse som utspelar sig ”En gång för längesen”.

Det jag gillar med handlingen är hur oförutsägbart allting är. Detta är inte en berättelse där en hjälte räddar en prinsessa från ett torn, det är inte en berättelse där en bondpojkes hemby blir nedbränd och han får reda på att han är utvald att rädda världen.
Den slutar inte ens med att Alveric klättrar upp i tornet i mitten av Elfland och hämtar hem sin fru!

Men det finns visst problem med berättelsen. Jag talade varmt om beskrivningarna. Och visst är det vackert, men jag skulle ljuga om jag inte sa att den var krånglig att hänga med. Detta är verkligen skriven enligt ett gammalt mått.
Handlingen är för det mesta bra, men väldigt konstig. Och jag gillar konstig, men jag kan förstå varför inte alla skulle älska den.

Betyg
Om du orkar med en viktoriansk-esque fantasyberättelser om alver och magi, så rekommenderar jag detta.
Om du vill ha en udda fantasyberättelse som påminner mera om en ”saga” än ”fantasy” så rekommenderar jag detta.

Krig och Fred av Leo Tolstoj

Vad fick mig att sätta denna på min läsutmaning? Delvis var det för att jag ville ha en utmaning. Krig och Fred har ett rykte om sig att vara väldigt svårläst, den sägs vara väldigt lång och full av karaktärer. Att ha läst den är tydligen likvärdigt med att bestiga ett berg! Att ha läst den betyder att personen i fråga är intelligent, att man uppskattar fin kultur och inte böcker med toaskämt och sexuella innuendon! Man uppnår en slags intellektuell och kulturell nirvana!

Och vad säger min nyfunna upplysning? Den var helt bra. Men inte så svårläst.

Handling

Kortfattat? Den handlar om Napoleons invasion av Ryssland. Och våra aristokratiska familjer som på ett eller annat sätt påverkas av det och hur den händelsen påverkar det. Karaktärer blir förälskade, de blir fiender. De deltar i kriget i Europa och ser krigets bittra sida.

Om boken
Vad jag har förstått så började Leo skriva boken för att han ville ursprungligen skriva om ett annat krig. Men för att skriva om det kriget måste han först backa och skriva om händelserna som ledde upp till det kriget, och sen måste han backa ytterligare och så vidare… Och nu har vi Krig och Fred.

Den är inte särskilt svårläst. Om du har läst igenom Sagan om Ringen-trilogin så borde inte Krig och Fred vara något problem. För vet ni vad som är likheten? Båda böckerna handlar om ett gigantiskt krig och hur karaktärerna utvecklas av det.
Men ibland använder den av termer som hör till gammal militärhistoria som t.ex husarer. Vet man inte vad en husar är så kan man fastna på sådana detaljer.

Det finns naturligtvis många karaktärer. Och ärligt talat kommer jag inte ihåg alla, många gånger har jag blandat ihop dem.
Det jag älskade med boken är hur karaktärerna utvecklas. Det är trots allt ett krig på gång och i Ryssland tror man genuint att Napoleon Bonaparte inte kan stoppas, att han kommer att marschera in och förstöra Ryssland på samma sätt som han och hans gelikar förstörde Frankrike.

Betyg
Jag rekommenderar denna bok varmt! Den var väldigt givande trots att den tog länge att läsa!

Svårt att skriva

Jag har haft en hel del att berätta. Saker som har hänt i mitt liv, insikter om att skriva, framtida skrivplaner, jag kommer denna vecka att fixa mitt sista yrkesprov, jag har också läst flera böcker som Albert Einsteins bok om relativitetsteorin och Trollkarlen från Oz.
Men när jag sätter mig ner för att skriva nya inlägg så kommer allt bara ut oerhört stelt. Som om jag försökte skriva en manual.

Nå, vad har hänt i mitt liv då?
-Jag flyttade till Jakobstad igår. Jag bor nu i min mormors gamla hus, när hon har gått bort. Jag tror utan att tveka att hon skulle ha varit väldigt glad om hon hade vetat att när hon skulle gå bort så skulle hennes barnbarn flytta in i huset.
Jag klarade av mitt tionde nano/camp nano-projekt. I rad dessutom! Jag och brorsan skojade en gång att jag borde ta titeln Brujo Especial eller ”Speciell trollkarl” 😀 Berättelsen jag skrev blev inte bra, men so what. Jag har lärt mig en hel del nytt under projektet och jag älskar fortfarande att skriva.
Jag tänker förstås skriva om mitt gamla projekt, jag lade det åt sidan för camp nano.
-Jag såg en föreläsning på youtube av Brandon Sanderson  och blev inspirerad. Jag funderar på att skriva ett längre projekt, mycket större än något nano-projekt eller camp. När jag var en liten pojke så ville jag skriva en tjock episk fantasyberättelse, med flera än bara EN huvudintrig, en soppa av flera intriger och karaktärer!
Och ja… Nu när jag är Brujo Especial, så kan jag kanske göra det? När mitt föregående projekt är mer eller mindre omskrivet så ska jag sätta mig ner och börja. I nuläget håller jag bara på att world-builda och planera karaktärer. Jag har återuppväckt några gamla idéer från min tonår och polerat dem. Och ska lägga till mera, nya karaktärer, nya historiska händelser och annat.
Det är åtminstone en dagdröm jag har.
”That was nothing. But that’s how it always begins. Very small…”- Big Trouble in Little China.
-Och så börjar jag imorgon med mitt sista yrkesprov. Efter det borde jag, om allt går väl, bli en nygräddad kock, ha papper och allt. 🙂

Letters from a Stoic av Seneca

För inte så länge sen kom tre böcker om stoisk filosofi till mig. Dessa var essän On the shortness of Life av Seneca. Den andre var en samling texter av Epictetus. Och slutligen fanns också Letters from a Stoic av Seneca.
Jag läste dem på engelska av vanlig enkel snålhet. Visst finns det svenska översättningar, men de är alltid dyrare. Fråga inte mig hur det kan vara dyrare att översätta gammalgrekiska till svenska än till engelska.

Innehåll
Som titeln antyder så är detta en brevsamling som filosofen Seneca skrev i slutet av sitt liv. En alternativ titel är Epistulae Morales ad Lucilium, vilket betyder ”Morala brev till Lucillus”, typ.
Det är brev som Seneca skriver till en lärjunge, Lucillus. Breven innehåller lärdomar om hur man applicerar stoicism som en del av ens liv på ett rent praktiskt plan.
Hur bör vi förhålla oss till döden?
Hur är du nöjd med ”tillräckligt” och inte ”mera” ?
Hur väljer vi de rätta vännerna?
Vad gör vi om vi blir bannlysta till de sämsta möjliga levnadssituationerna?

Lärdomar
Vad tar jag från denna bok? Som Seneca har sagt? Jo:

Att ta lärdomar från filosofer och andra visa tänkare är bra. Men låt det inte stanna där, utveckla egna tankar och en egen filosofi.

Ingen människa är god av naturen. Nej, att vara en god människa är något som måste övas in. Tänk på det som så att en människa vill sluta tala illa om andra människor. Det är inte svårare än att personen slutar tala illa om andra människor och ser till att inte tala illa om människor.

Tänk att du har en idol, en person som du ser upp till och tänker ”Wow, jag vill vara precis som honom/henne”. Vet du vad du behöver göra då? Studera personen närmare och ställ dig frågan: Vilka dygder finns hos denna person som du önskar att du hade? Och öva dig på dessa dygder.

Det finns en tanke om att ”vara nöjd med lite” betyder ”göra sig av med så mycket som möjligt”. Detta är inte helt sant. För om du gör dig av med alla dina ägodelar och leker stolt över att du har gjort ett sådant drag, så har du fortfarande inte nått inre frid då du ändå tillåter att yttre faktorer påverkar ditt liv.
Tänk på alla som hakade på Konmari-metoden och städade ur sina hus och bokhyllor för att få ett bättre, mindre stressat liv…. Hur många av dessa människor är verkligen mindre stressade idag, efter att de har visat upp sina tomma hus för Instagram?

Betyg
Letters from a Stoic är mera långrandig än Marcus Aurelius bok Meditations. Ibland tar Seneca väldigt länge på sig att komma till en poäng. Och visst finns det också en massa annat ”onödigt” i breven. Som Seneca som pratar om hur vädret är, vilka gemensamma vänner han har träffat och så vidare.
Jag kommer garanterat att läsa den igen.

Starman Jones av Robert A. Heinlein

Rymdresor

Robert A. Heinlein är inte ett obekant namn för mig. Då jag bodde i Åbo lade jag vantarna på Door into Summer och älskade den. Så naturligtvis beställde jag mera Heinlein! Dagens bok har legat i min bokhylla i evigheter, den hamnade i högen ”böcker jag ska läsa någon dag”.
Nu är det någon dag och jag har läst den. Och nu vet jag varför jag hade så svårt att komma igång med det.

Handling
Max Jones är en pojke som växer upp på en bondgård med en ilsken styvfar som driver den. Maxs riktiga pappa har arbetat som ”astrogatör” och lämnat kvar gamla rymdkartor som Max har studerat tillsammans med sin styvfar.
Så en dag säger Max ”Nu har jag fått nog!” och han rymmer hemifrån för att gå med i ett rymdgille och resa till stjärnorna! Längsmed vägen så träffar han på luffaren Sam som blir hans kompanjon.
Med andra ord: Rasmus på luffen IN SPACE!

Om boken
Jag älskar premissen. Jag må läsa tunga böcker nu som då. Men vet ni, ibland är det roligt att läsa ett ”pojkäventyr” i rymden.
Men vid ett skede så körde denna bok rakt i väggen för mig… Och jag hade faktiskt svårt att lista ut varför. Max har äventyr på ett rymdskepp, som fyller samma funktion som våra Sverigefärjor: Den har passagerare och råmaterial till de olika rymdkolonierna. Så småningom blir Max given kontrollen över detta skepp som en astrogatör, när den gamle råkar dö i en olycka och Max är den enda som kan kontrollera skeppet….? Det blir problem med när skeppet kraschar på en planet? Max träffar en ung tjej som får honom att känna sig alldeles rolig i magen?

Ska jag säga vad felen med denna bok är?
1) Framtiden och livet ombord på en rymdfärja är perfekt. Jag har jobbat på en sverigefärja och vet ni vad som händer om man klämmer in en massa arbetare där i tjugo dagar, vilket hände mig en gång? De blir tokiga på varandra och börjar klättra upp längsmed väggarna! De börjar gripa till rå humor och små spratt för att döda den tråkiga vardagen..
2) Framtiden i allmänhet är perfekt. Förutom att det nämns att Max Jones växte upp i de fattigare delarna på jorden så finns det inga större problem. Hans styvar eller hans mor tycks inte ha svårt rent ekonomiskt. Detta förstår jag på ett sätt, boken kom ut på 50-talet och då trodde man i Amerika ännu på att framtidsmänniskan skulle ha löst alla problem med modern teknologi. Ingen fattigdom skulle finnas och inte heller någon rasism, vi skulle ha lagt sådana problem bakom oss.
Jämför detta New Wave-scifin från 60-talet, där man var övertygad om att teknologi kan fortfarande inte stoppa människor från att vara onda.
3) En tonårspojke blir ansvarig för en rymdfärja? Liksom han kallas för ”Sir” och ”Mr Jones” av resten av besättningen? VERKLIGEN? Det fanns alltså INGEN ANNAN ombord som skulle kunna styra skeppet, då det skiter på sig så måste det vara den där ena pojken som har pluggat rymdkartor tillsammans med sin styvfar som räddar dagen? Jag brukar annars inte ha så svårt att töja på min verklighetsuppfattning när det kommer till böcker som dessa (Det handlar ändå om rymdresor!) men detta var alldeles för svårt för mig att acceptera!
4) Väldigt mycket tycks hända av slumpen. Som till exempel hur Jones blir en astrograf. Det händer bara genom tur! Och flera andra underbara saker händer till honom bara på tur!

För mig gjorde det denna bok jobbig att läsa, för jag blev så irriterad.
DAMNIT, måste jag skriva en egen version nu om en ung man som flyr hemifrån för att gå med i ett rymdgille och göra den ordentligt?! Kanske jag gör det 😀

Betyg

Men jag kan säga en fördel med denna bok: En alternativ titel på denna bok skulle kunna vara ”The Adventures of Young James T. Kirk”. För berättelsen påminner faktiskt om ett gammalt avsnitt ur Star Trek: The original series.
Vad vill jag ha sagt med denna kommentar? Boken droppar av 50-tals kitschig Science Fiction! Och om man är lagd åt det hållet så rekommenderar jag denna bok!

För egen del tror jag att jag ändå vill ha en lite större konflikter än ”pojke rymmer hemifrån för att jaga sin dröm”.

Vad är på gång i mitt liv?

Det var ett tag sen jag skrev ett personligt inlägg, eller hur? Mycket har kommit i vägen, men också för att jag helt enkelt inte alltid vet vad jag ska berätta. Jag tänker på en person som säger att denne inte har levt ett särskilt spännande liv.
Och så börjar personen prata om sitt liv, och åhöraren kan inte sluta lyssna.

Jag är nästan en färdig kock! Om allting går enligt planerna så blir jag utexaminerad från Optima i sommar med kockpapper i högsta hugg. Jag känner mig inte ändå som en ”bra” kock. Jag hade bilden av att en kock som är färsk från optima vet allt som finns att veta inom matlagning och kan i princip tillreda vad för slags mat som helst. Och jag är fortfarande väldigt förlorad på många maträtter och sätt att tillreda dem på.
Men jag hoppas att det kommer sen med arbetserfarenhet.

Jag skriver! Nu för stunden håller jag på med Camp Nanowrimo 2020 och arbetar på mitt tionde (!) stora skrivprojekt. Det är en saga inspirerad av min förkärlek för keltiska och fornnordiska myter. Jag tror att min ursprungstanke var att gå tillbaka till källan och inte skriva en fantasyberättelse, utan en saga. Min berättelse börjar till och med med den klassiska frasen ”Det var en gång…” Det går som det går, jag har en liten jobbig period nu med min text.
Jag håller också på att skriva om en av mina berättelser. Det är utan tvekan min bästa berättelse jag har skrivit hittills och jag tror på att den har potential. Om verkligheten sen säger något annat, det får vi väl se.

IMG_20190622_193308
Min senaste födelsedagspresent! Glaset inkluderat! 😀

Naturligtvis läser jag mycket! Och jag läser fortsättningsvis väldigt brett. För tillfället håller jag på att tugga mig igenom Krig och Fred av Leo Tolstoj. Och vet ni vad? Den är inte så tungläst som alla tycks tro att den är. Om du orkar läsa Sagan om Ringen-trilogin så borde du inte ha några problem med Krig och Fred!
Jag har också den senaste tiden fastnat hårt för stoisk filosofi. Det började när jag läste Marcus Aurelius bok Meditations. Många gånger när jag läste den så tänkte jag helt enkelt ”Ja! Exakt så känner jag!”
Jag har senare youtubat om stoicismen, beställt mera böcker av Seneca och Epictetus. Och jag har funnit att speciellt i dessa corona-tider så finner jag en massa lugn i den stoiska filosofin.
Annars så läser jag det vanliga: Science fiction, fantasy, konstiga klassiker, fakta, pjäser… Jag försöker läsa så brett som möjligt, så jag tänker någon dag läsa en kärleksroman. Poesi har jag halkat efter, men det är för att jag har rätt sent börjat leta efter poeter.

Slutligen så har jag en stor nyhet på gång: Jag håller på att flytta. 🙂
Inkommande vår så kommer jag att flytta till Jakobstad, till min mormors gamla hus. Det ska bli så kul att få äntligen bygga upp mitt eget privata bibliotek, mitt filmotek, kanske ordna med ett litet skrivrum och ha ett eget kök som jag kan hunsa om bäst jag vill!
Jag ser främst fram emot att fixa ett eget privat bibliotek. Jag har rådfrågat min farsa om att bygga egna bokhyllor att inreda vardagsrummet med! Tänk att få sortera alla mina böcker och filmer enligt genre, att ha en sektion för ”klassiker”, en för ”pjäser”, en för ”fantasy”, en för ”fakta” och så vidare!

IMG_20200415_204108 (2)

Det mest tragiska nu är när jag blickar till min vänster, för bokhyllan som en gång var nästan överfull av mina böcker så står nu nästan tom. Vilket jag tycker bara är en sorglig syn. Men å andra sidan så kan jag se fram emot att stå framför min egna bokhylla som är full med mina böcker i framtiden. 🙂

Ja, och en mindre nyhet: Jag har skaffat bil! En gammal skrothop som hade stått i ett garage i två år. Men hey: En mekaniker har tittat på den och har inte hittat några större fel. För första gången i mitt 32-åriga liv så har jag en bil! Så nu måste jag ju köra runt och hälsa på vänner!

Vad annat händer i mitt liv då? För jag är inte klar än:
Jag har börjat föra drömdagbok! Har jag berättat om det tidigare? Det började när jag var inrotad i surrealismen och utforskade det där med ”drömlogik”. Där tipsades det om att man ska sova med en bok och en penna bredvid sin säng. Och när man vaknar på morgonen så ska man skriva ner det man kommer ihåg, oberoende hur luddigt det man minns var. Det har varit fascinerande att läsa igenom vad jag drömde vid olika perioder och försökte komma på vad som var på gång i mitt liv som kan ha bidragit till drömmen i fråga.
Nu på senare tid har jag drömt väldigt många drömmar om att bli förälskad. Har ingen aning om varför jag drömmer just det, kanske det är en slags längtan? Eller så är det en ny utmaning som står vid min dörr som jag ser fram emot men som jag också är lite nervös för? Eller så är det vår i luften och det blir löptid för gamle Johan. 😀

Jag har också börjat föra en vanlig dagbok. Jag har tidigare i mitt liv försökt föra dagbok, men det har alltid misslyckats för att jag inte har något intressant att berätta om min dag. Idag t.ex for jag till fabriken, gjorde mitt stuff där, kom sen hem, försökte ksriva men är för trött. Åt glass med min systerson. Skriver detta.
Men då läste jag ett tips om att skriva dagbok, att också låta tankarna vandra och skriv t.ex om vad glassen med systersonen väcker för tankar hos mig.
Och när jag skriver dagbok på det sättet, att jag inte bara skriver rakt upp och ner vad jag har gjort, så blev det roligare!
Dessutom var det också ett tips jag fick av min mor: Att föra en slags loggbok. Bara så jag kommer ihåg vad jag har gjort och vad jag inte har gjort. Speciellt då jag själv är något tankspridd (ifall ingen av er har märkt det).

Det var väl mitt liv det, vad som händer just nu! Jag längtar tills coronan är över, för jag saknar många vänner. Och nu när jag har en bil skulle det vara roligt att hälsa på dem, och när jag har fått inrett mitt hem skulle jag gärna bjuda hem flera vänner. Men jag får istället sitta hemma och dagdrömma. Min praktikplats går jag fortfarande till, så jag är inte helt ensam heller. Tack gode Gud för de små sakerna i livet eller hur?