Hur man besegrar en drake

Camp NaNoWriMo står inför dörren. Och ikväll gick jag igenom gamla anteckningar jag hade, och där hittade jag lite saker jag hade tänkt använda till ett ”författar-manifest”. Jag kanske ännu skriver det, men inte idag. Jag tappade liksom lusten efter Christchurch-skjutningen….
Istället skriver jag det här:

Hur man besegrar en drake

När du har börjat skriva eller något annat kreativt som du älskar att göra, så kan du räkna med att en sak kommer att hända: Du kommer att möta en drake.
Det finns en drake i universum, den går under många olika namn i olika kulturer, men jag har valt att kalla den för draken.
Och vad vill den? Den vill behålla saker som de är. Den vill hålla dig i ledet tillsammans med de andra människorna, det finns inget den hatar så mycket som att se förändringar. Draken är tusentals år gammal, den besitter alla möjliga fula tricks som den kommer att använda sig av för att stoppa dig.
Därför brukar jag se det som en positiv sak om man vill skriva något, men en tanke slår emot. ”vad ska folk tycka om mig?!”, ”Tänk om Person X blir arg?”, ”Det har blivit gjorts förr av tusen andra bättre författare”, ”det är svårt att skriva, jag kanske blir refuserad tusen gånger och ändå inte blir publicerad, så vad är det för vits att ens försöka?”
När det händer så brukar det betyda att något retar draken och den har redan börjat röra sig mot dig. Det är en bra sak, det betyder bara att du är på rätt väg.

Så när du väl har börjat ditt projekt, du är ute i ödemarken, då kommer den. Exakt hur den kommer kan jag inte säga, för som sagt, den är tusentals år gammal, den besitter många olika trick. Den kan kanske få dig att tvivla på dig själv och hela detta företag. Men då den kommer så ska du inte ge vika! Fortsätt skriv, håll en stadig kurs, oberoende vad som händer! Det kommer slutligen att jaga bort draken och du kommer att kunna fortsätta din resa.

Men det slutar inte där, för det enda som kommer att hända är att draken retirerar till sin grotta. Den kommer att anfalla igen senare, kanske i någon annan form. Det är allt den kan göra, det är allt den är! Och om du inte är på vakt denna gång, så kan den besegra dig. Den kan få dig att tvivla på ditt verk, den kan få dig att ”inse” att du skriver är skit så ge bara upp. Den kan ha dina vänner att håna dig, tro mig, det kan hända. ”Vadå, ska du försöka vara Tolkien, haha!”. Eller så kan den fresta dig genom att påminna dig om andra plikter du har.
Men du ska inte ge upp!

Fortsätt arbeta på ditt verk, och då du äntligen är klar, så har du besegrat draken. Vi ses i helvetet!
Det är då man börjar tänka på vad nästa steg ska bli. Ska man skriva om detta projekt eller börja på ett nytt? Men det är viktigt också här att komma ihåg en sak: Draken är inte död. Den är besegrad, men inte dödad. Då du börjar på nästa projekt så kommer den utan tvekan att försöka motarbeta dig och tvinga dig tillbaka.

Och så pågår det. Men det är en kamp jag mer än gärna utkämpar. Det finns inget att förlora och ett rike att vinna!
Lycka till!

Annonser

Nebula Awards Showcase 2018

Vad är Nebula Awards? Enkelt uttryckt så är det priser som delas ut till författare av Science Fiction Writers of America (SFWA). Trots namnet så vinner också fantasy författare.
Det är inte riktigt som en tävling i stil med Writers of the Future, man skickar inte in något manuskript och får ett pris. Denna gång sitter det en jury och väljer ut helt enkelt publicerade verk.

Så när jag letade efter Nebula Awards på Adlibris så fann jag denna bok: Nebula Awards Showcase 2018. Det som gjorde mig nyfiken på Nebula Awards är lite samma sak som gjorde mig nyfiken på Writers of the Future: Det är frågan om nya författare.
Boken är helt enkelt verk som skrevs 2016, vann 2017 och är nu utgivna i bokform.
Denna bok innehåller förutom några noveller, utdrag ur böcker som vann Nebulas.

Många av dessa berättelser är riktigt bra. Jag blev riktigt rörd av berättelsen This Is Not a Wardrobe Door av A. Merc Rustad. Den handlar om ett barn som har en låtsasvän, som har en ingång till sin värld i barnets garderob. Men så en dag så slutar dörren fungera: Barnet kommer inte alls in i låtsasvännens värld. För att på andra sidan har man kommit fram till att då barnet blir vuxen så kommer barnet att sluta drömma, så vad är det för vits att låta barnet komma till den andra världen?
Saken är bara den att det aldrig händer. Barnet skriver brev till Dörrväktaren och vädjar att dörren ska öppnas. Det gör barnet då det är fem, sju, tio, femton år gammal…
Då barnet blir vuxen så börjar denne själv bygga sin egen dörr. Och då den andra världen ser vad som händer så öppnar den dörren för henne. Och hon och låtsasvännen förenas och hela hennes familj får följa med henne till den andra världen.
Då jag först läste denna historia så var jag så beredd på att den skulle sluta olyckligt. Varför inte? Folk tror ju att deprimerande betyder ”djupt”.

Många av berättelserna var väldigt vackra! Och jag förstår varför, Nebula-priset ges inte ut till vem som helst, bland de tidigare vinnarna finns Frank Herbert, Ursula K. Leguin (Fyra gånger!), Larry Niven, Arthur C. Clarke, Isaac Asimov, Orson Scott Card, William Gibson, Kim Stanley Robinson, Greg Bear, Octavia Butler, Neil Gaiman och många fler!

Skulle jag rekommendera denna bok?
Tja, om du vill ta reda på vad som är på tapeten just nu. Tänk om nästa boksnackis i science fiction-kretsar nästa år blir A. Merc Rustads kommande bok?
Själv så gillar jag inte utdragen ur vinnarböckerna, bara för att jag vill ju läsa hela boken. Men vad kan man.

The Beginners Guide och Författarens Död

Man kan konstatera att vi lever i en slags guldålder när det kommer till spel. För det finns så mycket spel! Jag äger idag mera spel på Steam än vad jag trodde jag skulle kunna äga i en livstid.
En av de sakerna som gör denna tidsålder till en guldålder så är att det finns mera möjligheter för små okända spelföretag att få ut sina spel till den stora massan. Somliga av dem är riktigt bra, somliga är skräp. Och många av spelen är väldigt arketypiska, vi har våra first person shooters och plattformsspel…. Och så har vi de speltillverkare som försöker skapa konst.
Idag tänker jag prata om ett av dessa spel.

Spelet i fråga heter The Beginners Guide. Det släpptes 2015 och var skapad av Davey  Vreden, samma person som gjorde The Stanley Parable. Jag kan rekommendera redan nu att ni tar en titt på båda spelen, för de är rena rama konstverk.

Handling
I The Beginners Guide så får vi följa med Davey själv. Genom en berättarröst så låter han oss spela igenom ett antal små spel som har programmerats av hans vän Coda. De flesta av dessa spel är bara halvfärdiga utforskningsspel, men Daveys röst följer oss genom hela den processen. Han pratar mycket om denne mystiske Coda, att Coda var en ensamvarg som saknade förmåga att socialisera med folk. Han var alltid ensam och satt bara hemma och programmerade hela dagarna.
Och att Coda var ett kreativt geni som inte alls var intresserad av att skapa ännu ett tråkigt first-person shooter, han ville göra konst!
Så när Coda skapar ett first-person-shooter så programmerar han spelet så att du inte kan ladda om ditt vapen. Han skapar också flera mindre spel där du bara kan rusa omkring i en korridor och beundra miljöerna, eller ett spel där du ska försöka gå uppför en trappa till en dörr, men det går inte.
Det finns ett spel där du som spelare kan bara röra dig omkring i ett litet fyrkantigt rum. Men när Davey hjälper dig genom att ta bort väggarna så ser du en massa andra rum och korridorer omkring dig. En kommentar på hur mycket större världen är utanför ditt rum, kanske?
Och du har alltid Daveys röst med dig som berättar om symboliken av t.ex en lykta, eller varför Coda i ett antal spel återkommer till ett litet fyrkantigt rum.

Orsaken till att Davey vill visa dig dessa spel är för att Coda helt enkelt har slutat programmera spel. Vilket oroar Davey, blev Codas personliga problem för mycket att hantera och han gav helt enkelt upp? Davey tänker att om han visar Codas spel till allmänheten, så kanske Coda blir uppmuntrad att försöka igen!

I slutet visar det sig dock att Davey har haft helt fel, när vi kommer till den sista banan. Där finns det meddelanden från Coda, att han ber Davey att inte ge ut hans spel, att inte se på dessa spel som tecken på psykologiska problem (Coda har inga problem, säger han!). Dessutom har Davey modifierat hans spel för att sätta in mera symbolik! Davey är egentligen skurken!
Och Davey erkänner färg: Allt detta var egentligen för att han ville be om ursäkt till Coda. Men Coda har brutit kontakten med honom, och Davey tänker att han kanske kan ge ut detta spel som ett sätt att säga förlåt.

Författarens Död

Författarens död var en essä som skrevs av den franske litteraturkritikern Roland Barthes år 1967. Jag har den här hemma i ett hörn någonstans. I den essän så talar Roland om att det är dåraktigt att blanda in författaren när man ska analysera ett skrivet verk, att leta efter symbolik och mening till texten hos författaren och dennes vardag. Före det var det (och är idag) vanligt när man recenserar ett verk så ser man inte bara på själva författaren utan också på kulturen från vilken författaren kom och vilka värderingar som rådde där. ”Denna text skrevs av en vit heterosexuell cis-man/kvinna från Finland på det sena 2010-talet, därför är texten så här.”
Det är också vanligt att man idag tänker på författaren som ett kreativt geni! Tänk på J.K Rowling, George R Martin, Stephen King… De tre är kändisar och har hyllats för att de har skrivit sina böcker. Folk stannar dem på gatan för att fråga efter autografer. Om vi läser en bok av Stephen King så vet vi att ”detta är en bok skriven av Stephen King”, inte ”Detta är Pet Semetary”.
Detta är dåligt, enligt Barthes, för det dödar effektivt all möjlighet för läsaren att själv analysera texten. Det är då man börjar tänka i sådana banor som ”Jaha, Portrait of the Artist as a Young Man är en kritik mot den katolska kyrkan, James Joyce var ju en katolsk irländare som bröt med kyrkan”, inget mer eller mindre. Man låter bli att tänka själv och bara köper den billigaste förklaringen i sin recension.

Enligt Roland Barthes så borde man slänga ut allt ovanstående och bara se på själva texten, det är ju den vi har här i knäet! Sök inte efter en ”mening” som författaren försöker få fram. Även om författaren själv säger ”Jag skrev detta för att kritisera samhället!” så ska du strunta i henom och bara fokusera på själva texten!
Det är först då vi kan börja bilda vår egen uppfattning och kunna analysera texten utan att fastna.
Eller för att citera Barthes själv: ”The Death of the Author begins with the Birth of the Reader”.

Hur går dessa två ihop?
Orsaken till att jag ville skriva om detta spel var för att här ser vi ett exempel på varför man kan behöva tillämpa författarens död ibland. När vi spelar dessa spel som Coda har programmerat och får lyssna på en berättarröst som berättar för oss vad dessa spel ”betyder”, så finns det ingen chans för oss att bilda en egen uppfattning angående själva spelen. Vi kan inte ingå en dialog över vad det egentligen vi har framför oss. Davey begår de brott som Barthes pratar om i sin essä. Han berättar för oss att spelen ser ut på ett visst sätt för att Coda fungerar på ett visst sätt.

Betyg

Så vad tycker jag om spelet? Det är ett konstigt spel, men på ett bra sätt. Det är kort, tror jag spelade igenom det på en timme eller så.
Och förstås, jag kan ha misstolkat konceptet bakom författarens död, men i så fall får väl någon mera beläst än mig uttala sig. 🙂

Borta med Vinden av Margaret Mitchell

En bok om kärlek. Antar jag?

Denna bok har jag varit nyfiken på väldigt länge. Som en massa andra människor så har jag sett filmen och jag gillar faktiskt den. Den handlar i stort sett om en kvinna som växer upp i ett samhälle, hon uppfostras att uppträda enligt det samhällets normer och regler. Och så kommer kriget och slår sönder hela samhället och hon måste bygga upp sig själv igen.
I boken finns det och en massa samhällskritik.
Så nej, det handlar inte om sydstatskvinnor som tjattrar om kärlek, gentlemän i topphattar och alla blir lyckliga i slutet. Medan denna låt spelas. 

Dessutom har min mor också läst boken ett par gånger och rekommenderat den till mig. Jag har för mig att hon läste den då hon låg på BB antingen med mig eller min bror.

Handling

Jag ska försöka hålla mig kort, för det är en väldigt komplicerad berättelse med många karaktärer och många stora händelser.

I delstaten Georgia är man upprymd inför ett krig som kommer att hända inom kort. Alla män tycks vara fascinerade av kriget, de vill alla gå med och bli krigshjältar och kriga för Sydstaterna!
Vi stiftar bekantskap med tonårstjejen Scarlett O’Hara. (I början av boken är hon en tonåring, men hon är tjugotvå när boken tar slut). Hon bor på bomullsplantagen Tara och lever ett väldigt rikt liv.
Hon är hopplöst förälskad i en man, som är förlovad med en annan kvinna. Samtidigt så trivs hon inte alls i den miljön där hon växer upp! Hon uttrycker det själv som så ”Varför måste man vara så dum för att bli gift? Varför måste man skratta åt alla mäns korkade skämt, låtsas vara intresserad av deras bravader och berättelser? Varför får man inte dansa mer än två danser med samma man om man gillar honom? För att det är ”opassande”?

Så kommer kriget och förstör allt. General Shermans marsch genom Georgia mot havet (vilket hände på riktigt) lämnade sydstaterna i aska. Det betydde att Tara blev plundrat på alla rikedomar och all bomull. Så efter kriget är Scarlett extremt fattig. Och därefter måste hon börja leta sig fram i denna nya, nästan post-apokalyptiska värld.

Om boken

Det finns väldigt mycket som jag inte har berättat om. Rhett Butler, hustrun till mannen hon älskar, hennes son Wade, hennes andre man Frank Kennedy (som går med i Ku Klux Klan och som blir skjuten) etc etc….
I början av boken så får vi en väldigt detaljerad beskrivning av släktet O’Hara, Wilkes och Kennedy. Till först så tyckte jag att det stycket var onödigt innan jag kom på varför det finns där: Det är värdelöst. När kriget kommer så förstörs allt det där ändå, vem som var gift med vem, vem som kom från vem, vem som var rikast etc, det har ingen betydelse.
Jag nämnde Shermans marsch. I stort sett var General Sherman en nordstats-general som ledde sin armé i ett fälttåg genom sydstaterna. Syftet med det var att förstöra sydstaternas infrastruktur, vilket betyder att de sprängde järnvägar, sköt boskap, tände på hus och stal så mycket de kunde. Resultatet blev att sydstaterna inte kunde få någon förstärkning, och efter kriget fanns det ingen chans för en ny armé att uppstå. 

Michelles sätt att beskriva är inte så torrt och tråkigt som jag trodde att den skulle vara. Det är gammaldags, jo, men inte omöjligt att bekanta sig med.

Karaktärerna är väldigt välskrivna och framför allt trovärdiga. När de agerar så är det precis som jag föreställer mig att de skulle agera.
Ett av mina favoritstycken i boken kommer väldigt tidigt. Det är när Scarlett är i biblioteket med mannen hon älskar. Hon förklarar sin kärlek till honom väldigt passionerat, hur mycket hon älskar honom och vill vara med honom för evigt. Han nobbar henne, kort och gott. Och när han har gått ut så plockar hon upp en vas och slänger den tvärs över rummet.
Varför slängde hon vasen över rummet? För att hon var sårad? Faktiskt inte!
Scenen utspelar sig på en fest. Just en sådan som jag pratar om, alla kvinnor förväntas se fina ut, äta bara små bitar mat, sitta bara med en kavaljer, dansa högst två danser med samma kavaljer annars ser det konstigt ut…. Och Scarlett hatar hur alla de dumma kvinnorna svärmar kring sina män och fnittrar åt deras dumma skämt och drar suckar så fort männen bröstar sig likt tuppar för att berätta om hur de minsann är stolta krigare!
Och vet ni vad det värsta var? Hon gjorde nyligen exakt samma sak! Och den insikten, att hon är precis lika dum som alla andra, gjorde henne så arg på sig själv att hon plockade upp vasen och kastade den över rummet.

Om jag skulle summera ihop sensmoralerna i denna berättelse så skulle jag säga att det är hur man reser sig igen efter varje katastrof. Scarlett gör det gång på gång, inte bara efter kriget, utan också efter olyckliga förhållanden och döda män och insikten att hon har älskat en fantasi.

Elefanten i rummet. 
Det finns en elefant i rummet, som jag måste prata om: SLAVERIET. Boken har fått kritik för att den framställer slaveriet i ett väldigt vitt ljus. Slavarna i denna bok tycks vara nästan lyckliga med att jobba på Tara. Det nämns inget alls om att de skulle ha det svårt i livet som slavar. Bättre blir det inte av att boken, åtminstone den utgåvan jag har, använder ordet ”Niggrer”. Dessa niggrer beskrivs som lätt dumma men väldigt lojala mot sitt husfolk. Förutom de som inte hör till ”huset”, de är antingen perversa eller direkt elaka.

Det är inte bra.
Visst vill jag å ena sidan tala om hur boken var skriven för sin tid och därför borde vi inte döma utgående från moderna tiden, etc…. Men fortfarande: Boken talar om niggrer och behandlar afroamerikaner antingen som korkade snälla djur eller som brottslingar.
Så det lättaste skulle vara att här säga till er att inte läsa boken. Men då slår också en annan tanke mig, som säger varför man i så fall borde läsa boken: Michelles sätt att beskriva det folket var inte alls ovanligt. Man behöver bara läsa andra böcker och se filmer från 30-talet för att inse att hon inte alls var unik i hur hon behandlar afroamerikaner.

Så för att bevara historien och inte glömma att ”så här såg man på dessa människor en gång i tiden” så borde man läsa boken. För det är då vi börjar glömma historien som den börjar upprepas.

Betyg

Trots sin rasism så gillar jag boken. Karaktärerna är välskrivna och trovärdiga, handlingen är intressant och beskrivningarna är välskrivna. Ibland blir man dock tvungen att vada igenom stycken som kan kännas onödiga, som de stycken som handlar om hur General Lees armé marscherar och hur det och det slaget gick, och så vidare. Vem bryr sig?

Jag rekommenderar boken till dig om du vill läsa en tjock detaljerad historia. Trots att jag nu bockade av den i min läsutmaning som ”om kärlek”, så skulle jag inte påstå att den bara handlar om kärlek. Egentligen var det en urkorkad punkt att ha med i min läsutmaning, jag måste ha bort den nästa år.

Jag vill skriva brev och andra saker

  1. Jag har en längre tid tänkt på att börja skriva brev till mina vänner. Visst, vi har facebook och telefoner och andra smidigare sätt att kommunicera med varandra, men det har en viss charm att skriva brev, eller hur?
    Förstås, min handstil är som den är så alternativt så skriver jag upp ett dokument på datorn, lägger fonten till courier, så det åtminstone ser ut som jag skrev allt på skrivmaskin, och sänder ut det. 😀
  2. Jag sommarjobbar på Snellmans, i köket. Det går än så länge riktigt bra. Jag cyklar (så gott som) varje dag till jobbet. Stiger upp klockan fyra så jag hinner börja cykla vid fem för att vara på jobbet klockan sex. Det är, konstigt nog, väldigt avslappnande.
  3. Jag började skriva ”på allvar” först år 2015. Före det hade jag nog dallat fram och tillbaka med att skriva och leka med texter. Men man kan säga att jag tog ett steg längre år 2015.
  4. Häromdagen på jobbet fick jag frågan ”Är du en författare?” och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle svara! Jag menar en författare i mitt huvud är en person som har publicerat berättelser och det har jag inte gjort, jag har bara skrivit berättelser.
  5. Än så länge har jag 7 längre skrivprojekt gjorda. Är något av dem bra? Njae…. Delar av dem är säkert bra, men som helhet? Jag vet inte, åtminstone hade jag roligt när jag skrev dem. 🙂
  6. Utöver det så har jag skrivit ett antal noveller, varav de flesta inte var särskilt bra, men jag tror att jag är mera en ”maratonlöpare” än en ”sprinter”. Då jag deltog i Arvid Mörne-tävlingen 2013 (tror jag det var?) så avskydde jag antalet tecknen som jag var tvungen att använda. Då jag deltog i Nanowrimo då igen så var det jättebra, att jag hade utrymme att yra.
  7. Min öl of choice är veteölet Hoegaarden, med en citronskiva. Men annars är Heineken också fine.
  8. Vad vill jag ha utav framtiden? I unno. De flesta planer man kläckte blev ändå inte som man ville. På både gott och ont.
  9. I allmänhet gillar jag inte frivers. Det är när en dikt inte överhuvudtaget rimmar eller följer en rytm. Visst, jag kan förstå varför poeter tycker om det, vem behöver dammiga gamla regler när det gäller något som inte ens måste ha regler?
    Jag tror det kan bäst förklaras så att jag är en musikalisk snubbe. Jag älskar musik, jag lyssnar alltid på musik. Så jag älskar rytm och jag älskar rim. Därför finner jag poesi som rimmar och har en rytm mera tilltalande. Det är roligare för mig att skriva och att läsa. Senaste NaPoWriMo så lekte jag med iambisk pentameter, vilket var väldigt givande. För det ger mig kreativa problem som jag måste lösa kreativt!
    Men med det sagt så betyder det inte att det inte alls finns bra frivers-dikter. Den senaste dikten som jag läste som jag minns att gav mig gåshud var I saw in Louisiana a Live-oak Growing av Walt Whitman.Och jag har en bok av honom i min bokhylla som jag tänker ta mig igenom någon dag, tänker att jag kanske inte förstår frivers för att jag helt enkelt inte har läst frivers-poesi som tilltalar mig? Kanske denne Walt har något?
    Annars så gillar jag William Blake och Shakespeares sonetter.
  10. Enligt studiehandledaren så har jag ett år kvar, sen borde jag ha kockpappren i handen, så då kan jag skriva in ”kock” på min CV. 🙂

Outline vs ingen outline?

Camp nanowrimo händer igen nu i juli. Och tänker jag delta? Är påven katolik?

Så jag har i några veckor nu tänkt på en berättelse. När jag cyklar till sommarjobbet, när jag lagar mat så tänker jag på min berättelse. När jag ikväll skulle läsa så tänkte jag på min berättelse.
Och det fick mig att tänka på outlines. Att folk planerar en berättelse innan de skriver ner den, skriver upp viktiga händelser och så vidare. Så kan man göra, men jag gör inte det. Jag provade på det en gång i tiden, men vet ni, det sög så mycket roligt ur den. Det kändes som om jag inte kunde experimentera, jag hade ju inte rum för det!

Det fick mig att tänka på en grej som Tim Powers sa i en intervju: ”Outlines exist so that writers can return to their stories after taking a break, without getting lost”. Tim Powers säger också att han inte alls skriver något om han inte har skrivit en extremt detaljerad outline.
Vilket låter bra, men för mig känns det som att jag aldrig lämnar min berättelse. Då jag har gått från word-dokumentet så följer det mig i tankarna. Varför skulle jag då behöva en outline? Det, plus ovanstående faktum att jag inte känner mig bekväm med en outline, gör att jag inte alls skriver outlines.
Däremot har jag en massa andra anteckningar, namn på karaktärer, viktiga historiska händelser, namnlistor…. Och än så länge tycker jag det har fungerat fint för mig. 🙂

Complete Fairy Tales of Oscar Wilde

En sagobok

Som jag har sagt tidigare så är jag inte helt obekant med Oscar. Då jag var i yngre tonåren så kom jag över en seriebok i biblioteket som behandlar några av hans sagor, ”Den själviske jätten”, ”Den unge prinsen” och några till. Och då jag blev äldre blev jag nyfiken på olika citat och andra saker han hade skrivit. Jag har inte ännu läst någon av hans böcker, men nu har jag läst hans samlade sagor.
Det var inte en särskilt lång läsning, denna bok är bara 200 sidor lång, med sammanlagt nio sagor. Och så kände jag till åtminstone fyra av dem.

Många av dessa sagor har en kristen sensmoral, men många andra handlar också om att inte ”ge något som är heligt åt hundarna och kasta inte pärlor för svinen”.

The Remarkable Rocket

Min personliga favorit ur denna sagosamling är ”The remarkable rocket”. Kort version: En prins fyller år och hans far har därför satsat stort på att köpa fyrverkerier. Och dessa raketer pratar sinsemellan. De flesta av dem är upprymda! De ser fram emot att få flyga i luften och sen explodera i en massa fina färger!
Men bland dessa fyrverkerier finns en stor röd raket, som kommer att lysa upp hela himlavalvet! Denna raket är stolt! Den är minsann viktigare än alla andra små raketer! Den raketen trycker ner alla andra raketer genom att poängtera sitt släktskap med andra stora raketer. De andra fyrverkerierna kallar honom okänslig, vilket gör honom arg! Han börjar gråta bara för att bevisa att han minsann inte är okänslig!

Hans tårar gör att han blir så våt att han inte går att tända, vilket gör att pyroteknikern bara kastar honom i ett dike.
”Åh” tänker han ”jag måste vara så otroligt speciell, jag sparas tills jag har återhämtat mig!” och när han ligger i diket fortsätter han håna grodor och ankor, som inte förstår hur speciell han är och hur det kommer att vara episkt då han avfyras!
Slutligen hittas han av ett par pojkar som letar efter ved till en brasa. De slänger honom på brasan och tänder.
Han far ut ur brasan, rakt mot skyn där han exploderar! Men det är mitt på dagen och ingen ser vad som händer. När hans glödande pinne faller ner från himlen så säger den ”jag visste väl att jag skulle göra ett intryck!” innan den slocknar.

Betyg

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att man blir aldrig för gammal för sagor. Oberoende hur ”vuxen” man blir, speciellt de som är ”vuxna” kan behöva höra sagor. Själv fick jag en idé till en sak jag kommer att ha med i nästa Camp Nano-projekt.

Tänk att inte Disney ännu har sänkt sina klor i detta…. Eller har jag fel?